Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Taktiska meditationer

press_nyxxx1-300x200

Nyxxx: Taktiska meditationer, Turteatern, Stockholm, valfri längd

Kollektivet Nyxxx har flera performance bakom sig och gästspelar på Turteatern i Stockholm med Taktiska meditationer. Med en minttablett på tungan, skorna i handen och mobilen i fickan stiger man in i spelplatsen för denna performance. Rummet är svart och ganska tomt, två låga lysande bänkar, några småbord och i taket en upphängd rundel av gles, vit frans som skapar ett rum i rummet. Fransens kant svävar en meter från golvet och lämnar passagen under fri.

Tre timmar kan man stanna om man vill, men man uppmanas att komma och gå som man vill. Fem, sex svartklädda spelledare kommer med förslag på sekvenser för meditationerna. Med hörlurar försedd lotsas jag genom rummet och föreslås små rörelser att uföra – jag känner mig dirigerad och ledd, just så som avsikten är. En liggande meditation där vi, en fem-sex utvalda, ställer frågor som vandrar mellan oss. Vad är meningen med allt? Hur kom du hit? Var skulle du vilja vara om du inte var här? När ett första knaggligt varv med frågor rundats, blir tempot jämnare och frågorna som obesvarade krokar i varandra blir en av performancens vackraste partier. Kanske till och med en upplevelse av kollektivets kraft och flöde.

Trögare går det i en annan meditation där yoga light blandas med frågor kring våra mobiltelefoner. Att lämna över den till någon annan, att tänka sig en situation där den tappas och krossas…..är det så hisnande? Vem har inte tappat sin mobil? Krossad eller ej, brukar det vara ganska lätt att starta om på nytt. Några av de indroppande deltagarna, som mest kanske 12-15, är uppspelta och kanske på väg till andra och senare muntrationer i kvällen. Några ser allvarsamma och ensliga ut, andra högteknologiska. ”Du vilar dig fram till handling”, skriver man i det lilla informationsbladet. Kanske det, men om något utlovat paradigmskifte inträffar vet jag inte.

Lusten att tänja tanken känns i luften, men underrubriken ”svärmar, drönande och kollektiv kontemplation av och för cyborger i kris” lovar mer än verkligheten i det svarta rummet kan erbjuda. När alla deltagarna går runt i sina egna banor beroende på vilken meditation de dragits in i, uppstår något som glimmar till av gestaltad idé om att ”förstärka och förändra sina överlevnadsstrategier”. Men den estetiska utformningen är för svag för att jag ska glömma konstruktionen och känslan av lekt allvar. Kanske jag borde ta mina egna taktiker med en klackspark. Kanske borde jag dröna mer. Kanske det.