Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Scenbloggen

Buto på svenska Body Garden

 

rncyx93dm52bafiqnv6u

Buto på svenska: K.R.O.P.P. Extended, 26-28 mars, Uppsala Konsert Kongress
SU-EN, butons svenska ansikte, kropps och bildvärld, är fast rotad i Uppsala. I en gammal skola utanför staden bor och arbetar hon, och så i resten av världen, förstås. Mexiko i februari, New York i maj, Tokyo i augusti. I juli är det sommarläger ”hemma” i den gamla skolan – den som vill lära sig något av och om buton får leva spartanskt och umgås med sin egen lekamen en vecka.

Buton, som uppstod i efterkrigstidens Japan inspirerad av amerikansk underground, men med stråk av klassisk japansk dans, är en märklig artefakt. SU-EN har, efter grundliga studier i Japan, transformerat den till svenska tillstånd. I någon mening handlar hennes verk alltid om livets och vår civilisations skörhet, tunt och bräckligt som ett äggskal och lika off-white matt.

Nu har hon signerat en installation med vita kroppar i vita kläder på ett blodrött golv. Kring var och en av de fyra dansarna/levande skulpturerna ligger en liten hög av avgjutna kroppsdelar: fötter, händer, ben. Oändligt sakta tar sig dansarna från liggande på sida till sittande, de prövar gips-lemmarna och lägger dem sedan sakta, sakta kring sig i en ring. När vi lämnar den timslånga installationen, där man kan flytta sig och gå runt för nya synvinklar, ligger de som döda på rygg med de kapade händerna, axlarna och knäna strödda över det röda golvet.

Buto är kanske mer bildkonst än dans, men rörlig och tredimensionell. Långsamheten bidrar till en meditativ ingång, associationer och tolkningsuppslag stryker genom betraktarens sinne. Samtidigt är det möjligt att tömma sin upplevelse, tänka på absolut noll och bara andas in bilden. Den är vacker, stillsam, kanske uppslitande, möjligen brutal, samtidigt fridsam.

Utöver att reflektera över buton och dess svenska uttolkare (eller översättare) kan man inför K.R.O.P.P. Extended tillåta sig att imponeras över en stad, Uppsala, och dess förhållningssätt till en konstnär. Om porten varit trång vet jag inte, men SU-EN har givits plats; i det ganska nya konserthuset har en årlig liten festival uppstått. I år med besök av sakkunniga Gilles Kennedy, butokonstnären Seisaku Kachi, koreograferna Anna Koch och Helena Franzén, samt unga Josefin Löfblad. Helena Franzéns nya verk Tremolo ser ut att ha inspirerats av sammanhanget, djuriskt, kargare än annars. Sydafrikanska Nelisiwe Xaba bjuder en annan slags scenkonst. Med verket Sakhozi says NON to the Venus dansar/gestaltar hon en bildsvit, som hade premiär på museet Musée de Quai Branly i Paris. Detta museum har velat uppdatera historieskrivningen om kolonialismen och sättet att betrakta ”den andra”, som den afrikanska kvinna som visades på tivolin, Hottentott Venus. Hennes kvarlevor fanns på numera stängda Museée de l’Homme, tills de, sent omsider, återlämnades till Afrika. Nelisiwe Xaba gestaltar ett starkt påstående om kolonialismens råhet och svåra sår, ännu värkande.

Summa: småskaligt, men globalt. Hög kvalitet, intensivt, perspektivrikt. Hållbart, som man numera säger.