Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Scenbloggen

Budapest, igen

11326

 

Budapest, igen. För två år sedan var jag här och iakttog en kraftsamling kring scenkonst som det fria kulturlivet manifesterar i Ungern och Orbanland. Perspektiven var inte muntra, nationalscenens chef Róbert Alföldis kontrakt gick ut och förnyades inte. Argumenten var att han var icke-kristen och icke-heterosexuell. Vad det betyder vet vi bara alltför väl: jude och homosexuell. Nu jobbar han som frilansande regissör.

I år heter festivalen Dunapart 3 – Hungarian Showcase for Contemporary Performing Arts och blandar teater, dans och allt däremellan. Jag börjar med att stiga på en vanlig men vitmålad buss, förses med hörlurar och så bär det iväg på ”Promenade Urban Fate Tourism” med Stereo Akt, platsspecifik teater. I öronen susar musik och en fundersam stämma som poetiskt berättar små glimtar av människoöden. Samtidigt dyker de upp utanför bussen: mannen som grälar med sin joggande fru, killen som kommit ut ur fängelse, kvinnan som låtsas vänta barn, en gatsopare, ett bud, en målare som ryker ihop med sin uppdragsgivare. Som var mannen som nyss grälade med sin fru.

Bussen skumpar på genom Budapests innerstad men framförallt runt i en stadsdel som ser ut som Enskede, ungefär, och där det finns lite mer plats för skådespelarna att dyka upp ur portar eller cykla förbi. Det går sakta, det är filmiskt och det blir alltmer intrikat när några byter jackor med varandra. Den röda plånboken – tappad eller stulen?

Vanliga Budapest-bor ser plötsligt helt teatrala ut. Den gamla damen som så lugnt bär en trädplanta med inplastad rot – teater eller verklighet? Tjejen som cyklar förbi med en halv skyltdocka under armen…. hm. Misstänkt teater. Regissören/kreatören Martin Boross är ursprungligen dramaturg, och det är nog berättartråden som gör denna resa så intrikat. Allt hänger ihop, alla kunde vara inblandade. Folk som står och väntar på en spårvagn – vad vet vi egentligen om någon? Anspråkslöst, vackert humanistiskt och liksom lugnande. Bara barnen i en lekpark vi åker förbi genomskådar projektet och vinkar glatt åt vår kulturturism.

Det kunde inte börja bättre i Budapest där kulturlivet suckar och kvider under en marginaliseringsprocess av dystraste slag. Allt som vill vara fritt och tar emot bidrag från EU:s projekt för att stärka demokratisk utveckling riskerar att hamna helt utanför den statliga och kontrollerande finansieringen. Vi blir till ett parallellt system säger bekymrade representanter för bland annat OFF-biennalen, som försöker bygga upp en fri och samtida konstutställning. EU-pengar, mest från Norge, och privata sponsorer och oändligt mycket frivilligt och oavlönat arbete är vad man litar till. Dunapart 3 tar emot stöd från Budapests stad och från utrikesdepartementet, som skickat en imposant herre, en fidesz-man förstås, till invigningen. ”Jag ska bara hålla ett kort tal, eftersom vi bidrar med så lite pengar” skojar han. Hur var det man sa på den gamla sovjettiden i Ungern – vi hade i alla fall den roligaste baracken!