Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Scenbloggen

Det flygande barnet

028F02E1-7D58-4AB9-B2A5-2DF1BA2B7951@lan

Roland Schimmelpfennig: Det flygande barnet, regi: Lars Rudolfsson, Orionteatern, Föreställningens längd: 1,20.

 

Publiken står på det knaggliga cementgolvet i den gamla mekaniska verkstaden under hela föreställningen. De kala höga väggarna, kylan från entréporten som drar in över golvet öppnar för en känsla av gata och uterum, precis som i pjäsen där barnens lyktparad äger rum utomhus i stadens larmande kväll.

I mörka hösten är det Martinsdagen och i Tyskland går barn i procession med egenhändigt gjorda lanternor. De sjunger och återberättar legenden om den helige Martin som tvångsanslutits till den romerska armén, men delade sin soldatmantel med en tiggare. Och lät sig döpas och blev munk.

Små barn och lyktorna som glimmar i kvällen; inget kan vara mer oskyldigt och gripande för alla vuxna, som hör de små rösterna sjunga och ser lyktorna vaja i mörkret. Men vad gör de vuxna? En mamma tänker på en man hon dras till, en pappa på en spännande föredragshållare som berättar om regnskogarnas framtid. Allt människan har och äger: så sårbart. Och ofta så illa omhändertaget.

Roland Schimmelpfennigs pjäs är på sitt sätt en moralitet med ett kraftfullt imperativ. Så ovarsamt som vi lever våra liv, lika ovarsamt tar vi hand om klotet vi bebor. Det lilla livet och det stora korsas i Det flygande barnet, skriven 2012 och ännu inte spelad i Sverige. Där den flitige Schimmelpfennigs senaste pjäs, Vintersolstånd, nyligen hade premiär på Dramaten.Lösa berättartrådar knyts samman till en rebus, där utgången blir allt mer viss. Det kan påminna om Stig Dagermans Att döda ett barn, men här finns en utförlig skuldnota presenterad.

Lars Rudolfsson har valt att göra musikteater i en annan mening än den gängse av denna berättelse om hur en liten pojke dödas av en bil, som, visar det sig, körts av hans egen pappa. Berättandet är indränkt, inlindat, nersänkt i musik av Mats Gustafsson och trion där han ingår, Fire!. Det gör hela uppsättningen till ett mellanting mellan konsert, opera och teater – samt installation med de fyra aktörerna på en upphöjd matta av bildäck, en sådan man brer ut vid sprängningar för att dämpa ljudet. Musiken arbetar i en teknik som liknar repliker, inledningsvis lika kaotiska som rösternas innan strukturen klarnar och mönstret för berättelsen blir tydligt.

I en tvärgående balk uppe i det höga taket hänger en kyrkklocka; stilla och tung dess klang över högtidligheten, oron, längtan och sedan sorgen, den förlamande sorgen över ett förlorat barn. Vanna Rosenberg och Gustaf Hammarsten som mannen och kvinnan gestaltar mångfacetterat, förhöjt teatralt och ändå alldeles trovärdigt hur allt vi fick så snabbt kan förloras. De talar mest, medan David Sandström och Mariam Wallentin sjunger och får pjäsens (egentligen sex) roller att smälta samman med musikens bygge av bilder och känslor.

Lars Rudolfsson tar Schimmelpfennigs allvar på största allvar. Han prövar en uppslitande, liksom bråkig form som triggar våra frågor: vad gör vi med barnen? Med varandra? Med världen? Och innesluter den i en blåskimrande, nästan motvillig skönhet av nutidsdoft, storstad, vardagskofta, tårar och snor. Att någon vågar och orkar fråga sig själv och oss detta enklaste men också största! Bara ett stenhjärta förblir orört av detta klingande, svingande möte mellan jazz och kyrkklocka.