Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Scenbloggen

Månadsarkiv: februari 2015

Fosterlandet

Lucas Svensson: Fosterlandet, regi: Anna Takanen, Göteborgs Stadsteater, speltid: 4, 5 tim Långt borta och ändå så nära. Finland och Sverige hänger tätt ihop genom epoker, folk, arbete, språk, krig. Berättelsen om de finska krigsbarnen som evakuerades till Sverige under andra världskriget följer ett mönster, även om det är unikt. Nära 80 000 barn från Finland placerades i svenska familjer, ungefär 15 000 av dem blev kvar och adopterades av …

Spring ’15 med Kungliga Baletten

Jérôme Marchand; foto Hans Nilsson.   Kungliga Baletten: Spring ’15, Ballader av Roy Assaf, Våroffer av Johan Inger Hur musik och dans hänger ihop är långt ifrån givet. De är sedan urminnes tid ett rörligt par, men vem för? Vem bestämmer? Efter att just ha sett Rosas och musikensemblen Ictus i Anne Teresa de Keersmaekers koreografi är jag fortfarande bländad av hur dans och musik kan bli ett, befinna sig …

H2O och Dramaten

Fundus Theater: H2O, regi: Agneta Ehrensvärd, Unga Dramaten, speltid: 50 minuter, från 5 år Äntligen är Unga Dramaten tillbaka i stora dramatenhuset. Låga klädkrokar är uppskruvade och skära pusta-ut soffor utplacerade i den oändligt långa trappan upp till Tornrummet och Målarsalen, Unga Dramatens nya domän. En stor institution bör ha barn i huset; det är bra för hela publiken och teaterns olika yrkesgrupper. Teater för barn och unga har berikat …

Rosas Vortex Temporum

Foto: Anne Van Aershot     Anne Teresa de Keersmaeker: Vortex temporum, Dansens hus 20-21 februari Förhållandet mellan musik och dans är så uråldrigt och självklart att modernismen givetvis satte ner foten. Från första stund. Allt slags musikaliskt illustrerande var bannlyst och dansen skulle aldrig mer besegras av musiken. Alla konstformer på en scen skulle vara där i lika rätt. Så nog skulle den kunna kallas klassisk modernism, Vortex Temporum, …

Markisinnan de Sade

  Foto: Roger Stenberg Yukio Mishima: Markisinnan de Sade, regi: Stefan Larsson, Dramaten Som om världen inte vore nog komplicerad att skapa markisen de Sade; den har också, två hundra år senare, fött Yukio Mishima. Den frihet det båda eftersträvade och diktade om är, för de flesta som ingår i begreppet mänskligheten, att likna vid fängelse och tortyr. Ändå lever bådas författarskap vidare, just genom sin jakt på en definition …

Det flygande barnet

Roland Schimmelpfennig: Det flygande barnet, regi: Lars Rudolfsson, Orionteatern, Föreställningens längd: 1,20.   Publiken står på det knaggliga cementgolvet i den gamla mekaniska verkstaden under hela föreställningen. De kala höga väggarna, kylan från entréporten som drar in över golvet öppnar för en känsla av gata och uterum, precis som i pjäsen där barnens lyktparad äger rum utomhus i stadens larmande kväll. I mörka hösten är det Martinsdagen och i Tyskland …

Om kritik och politik

I dagens DN skriver Nicholas Ringskog Ferrada-Noli i svepande ordalag om att kritiken inte längre förmår ”skilja på fantasi och verklighet, på rättrådighet och konst”. Han behandlar kritik av litteratur, teater och hiphop i samma andetag och till de verk som han går lös på är Jonas Hassen Khemiris senaste pjäs som nu spelas på Dramaten, ”Ungefär lika med”. Han anser att pjäsens samhällskritik ”består av ett regn av billiga …