Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skulptur och dans, Lindfeldt och Pahkinen

Berit Lindfeldt: Verklighetens kant, skulptur, Liljevalchs till 1 juni
Virpi Pahkinen: Fold, dans, på Liljevalchs till 11 maj
I förordet till den vackra boken och utställningskatalogen ”Verklighetens kant” skriver Mårten Castenfors, Liljevalchs chef,  att ”vi lever i en trendbaserad konstkultur och med tanke på hur ungdom, yta och gestik ofta lyfts fram och premieras så kan man förstå att Lindfeldts tysta, mogna och eftertänksamma konstnärskap kanske inte helt passar in i vad som idag anses gångbart, inne och hett.”
Därmed slutar jag skämmas över att inte veta vem Berit Lindfeldt är och hur hennes konst ser ut. Hon är alldeles tydligt en doldis. Men nog är det märkligt att inte ens hennes monument över Astrid Lindgren i Vimmerby gett större ryktbarhet.
I Liljevalchs luftiga salar talar nu hennes verk, tyst men tydligt. Och efter att ha läst poeten Marie Lundquists text i katalogen om Berit Lindfeldt kan alltsammans ännu bättre förstås och läsas av. Hon är keramiker, skulptör, klassicist och modernist i fri förening och starkt präglad av en livets vändpunkt då ett av familjens barn dog, åtta år gammal. Hans hjärtinfektion förklarar, på sitt sätt, skulpturernas variationer över temat sköra höljen som försöker skydda ett sårbart inre.
Betong, lera, trä och färdiga föremål blir omkomponerade och tagna ur sitt sammanhang till sakligt vardagliga kommentarer till livet sådant det levs. Duken av betong (Duk II, 1994) som prydligt lagts diagonalt över ett bord eller Sömnen (2000), en bädd av samma material med ena kortänden rullad till en kudde.  Ett bord och en säng, men också svepning? Eller sarkofag.
I den stora hallen tronar ”Är du prins i någon saga?”,  ett megastort gosshuvud skulpterat som om det vore en liten, intim miniatyr. Skrämmande, gåtfullt, poetiskt på samma gång och där, strax intill avslutar Virpi Pahkinen tillsammans med Fredrik Quinones det koreografiska verket Fold som dansas i utställningen.
Fold är tredelad och omfattar två solon och ett duo. Pahkinens grafiska tydlighet och märkliga mystik skär rakt in i Lindfeldts lågmäldhet. Hettan och intensiteten är större än vanligt, och ett högre tempo tas väl tillvara av Fredrik Quinones, med ett bagage av street dance, vouging och martial arts. Publiken lotsas från en utställningssal till en annan och till den avslutande duetten i den stora hallen.
Dans och konst är på många sätt samma sak, samma tredimensionella former, samma rytmik även om rörlighet och fysisk närvaro skiftar. Jag sitter fast framför bilden av Donation (2002) där plastdunk, slang, gummihandske, tuta eller tratt i rött och vitt blir till gestaltning av organdonationer, dess problematik, dess livsnödvändighet. Verkets kompositoriska gleshet är som en koreografi, där dansarnas placeringar kan vara nyckeln till verkets signatur.
Donation: hur vi självklart tar emot men tvekar att ge. En omfattande undertext; så som Virpi Pahkinen sträcker sig ut och bortom den egna kroppens begränsningar. Står på ett ben och låter det andra samt två armar flyga henne i vidare cirklar över verkligheten. Fram till dess kant, faktiskt.