Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lars Norén 70 år

Hundra pjäser och 70 år; Lars Noréns verk är en värld av dikter, pjäser. Strindbergsstort, som Suzanne Osten sa i det dagslånga seminariet på Stockholms Stadsteater som uppmärksammade 70-årsdagen 9 maj.
Strindbergsstort. Svart. Ansvarstagande. Mumlande. Konfessionslöst. Kritiken av religionens symboler; kanske han har formulerat det sekulariserade kollektiva medvetna mest träffande i vår tid. Tron som en brist och längtan, samtidigt ett uppror mot rader av stelnade föreställningar. I ansvarstagandet en slags hoppfullhet, ändå. Och där sitter jag och tänker att Noréns diktade värld är min, just jag har mina alldeles egna nycklar till den. För att strax upptäcka att därvidlag är jag inte det minsta originell. Alla andra betraktar också Norén, inte personen, alltså, utan varumärket som någon sa med en suck, som sin. Längst gick Etienne Glaser som om dagböckerna sa att det är Noréns dagliga mummel, ”som jag inte bara kan identifiera mig med. Det är mitt eget mumlande!”.
Ändå hör jag till ”omdömesfariséerna”, kulturetablissemanget och pressen, den hatade och misstänkliggjorda, ”kulturjournalister med en råttsvans hängande ur ena ögat”. Och trots att jag gör det och har gjort det i hela mitt yrkesliv, trots att jag kan tycka att han är både orättvis och okunnig om mig och många andra skribenter och våra arbetsvillkor – så måste jag ge honom delvis rätt. Också. ”Kritikerna har långsamt ruttnat bort”. ”De har inget att ge oss, lära oss, de har som så mycket annat anpassat sig till marknadskrafternas villkor.” Men vem kan verka bortom sin tids villkor? Vi är trots allt många som försöker, även om förutsättningarna förändras. Vart ska kritiken ta vägen? Nätet; vi är redan där, men hur ska det gå i ett längre perspektiv?
Seminariesamtalet vindlade från författaren till teatermannen, väl lotsat av Lars Ring, SvD:s teaterkritiker genom den, faktiskt, omritade teaterkartan där Norén både är klassiker och nu skrivande samtidigt.
Och så blev det paus och soppteater (strindbergskt nog kål) där Mia Winge regisserat fyra skådespelare, lätt koreograferade av Bernhard Cauchard, i ett vitt scenrum med dikter ur Noréns 70-tal. Hur väl passar inte Philip Glass musik till detta! Gentagelsen, det ihärdiga stampandet på samma fläck och den plötsliga vändningen, flykten uppåt, utåt, inåt. Jaget, jaget, duet. Jag. Mest mitt.