Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

DV8 John

DV8 John, för-premiär på Dansens Hus 26-28 maj
Senast DV8 gästade Stockholm var 2011 för en smyg-premiär för ”Can We Talk About This”, som hade sin egentliga premiär i Australien senare. Nu är det dags för för-premiär igen på Dansen Hus i Stockholm för ”John”, med premiär i Wien i augusti.  Förra gången gjorde DV8 ett dansat samtal om rasism, demokrati och fundamentalism, nog så svårnavigerade vatten. Nu är det dags för något lika perspektivrikt, finstilt och eftertänksamt: mannen. Mannen som samhällsvarelse, mannen i kärlekslivet, mannens sexualitet.

DV8 Physical Theatre är gruppens fullständiga namn och dess konstnärlige ledare heter Lloyd Newson – bådadera legendariska inom dansvärlden och prisbelönta och hyllade sedan länge. Egentligen är det lika mycket, eller lika lite, dans som, till exempel, hos Mats Ek när han regisserar/koreograferar Utvandrarna som spelas just nu på Dramaten. Fysisk teater är en bokstavlig beskrivning för vad som försiggår på scenen som har en långsamt roterande scenografi som låter aktörerna kliva ut och in i rum i en tänkt miljö. Som ett urverk snurrar berättelsen sakta och kanske deterministiskt om John, som föds i en miljö där förutsättningarna att bli en framgångsrik samhällsmedborgare är usla. Våld, missbuk, kriminalitet inramar barndomen som framlevs i fosterhem och ganska snart på fängelser. Droger, missbruk och många kvinnor blir det i Johns värld, och när han äntligen förmår bryta med misären, är gym, träning och bastu vägen ut. Där finns männen, en annan sorts män, och i mötet med gayvärlden öppnas för första gången för John ett alternativ och en möjlighet till kontakt med de egna känslorna.

Den spinnande scenbilden är lite monoton, aningen sövande. Samtidigt har den en stor poäng som bild av hur allt rullar på, hur en människa följer ett mönster som fastlagts av andra och som svårligen ruckas på. De nio aktörerna (sju män, två kvinnor) ”talar” själva texten som bygger på autentiska intervjuer samtidigt som de dansar och rör sig knyckigt, följsamt, sammanhängande, nervöst, vackert, fult. I och ur varandra. Livet, Johns eller någon annans, pågår och pågår. Hur mycket kan man välja själv, när det gäller hur livet ska gestalta sig? Hur ser alternativen ut? Hur får man syn på dem?

Dansen fortsätter att ligga i framkant bland scenkonster. Just rörelsen kan formulera tankar dit språket inte når. Bilden av den kvinnokonsumerande perioden i Johns liv är klädgalgar som sänks ner från tågvinden och ”kläs” med varsin klänning. Många. Och så en liten galge med en overall för en liten parvel – insikten om faderskapet är trots allt det som långt senare får John att samla kraft till ett uppbrott från en destruktiv livsstil. Den slags effektiva bilder som kommer och går; ja, det är mycket bra. Och fint att det går att se på Dansens Hus i Stockholm.