Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skipp’n Through the Graveyard

Foto: Andreas Johansson

Skippn’ Through the Graveyard, Bastardproduktion/Västmanlands teater,
Dansens hus t o m 13 april, förställningens längd 75 min

Idel otippat: temat, formen, utvecklingen. Bluegrass är musik i korsningen mellan engelskt-irländskt-skotskt och afroamerikansk jazz, präglad också av amerikanskt kyrkoliv hos baptister och metodister. Här sjungs det fint i stämmor, med gitarr, banjo och munspel – precis som i en amerikansk västern. Och vad gör allt detta på Dansens Hus?

Publiken leds in och står först på en smal remsa golv invid en långsmal och grund vattenbassäng. De fyra dans- och sångartisterna sitter på kyrkbänkar på andra sidan Jordan, förstår vi snart. Och alla bjuds vi vänligt att gå över spången, stadigt ihållna, över floden till våra platser i salongen, nej, församlingshuset.

Här finns en musikskatt, här finns fyra artister som älskar den och känner den väl, men som också frågar sig: vad handlar detta om? Deras svar är: meningslöshet, skuld, rädsla, trötthet och löften om att det blir bättre sen. I himlen, nämligen.

Vad som börjar trevande och med ett nyfrälst leende visar sig växa till ett kritiskt studium av den kristna offer- och underkastelsetraditionen. I föreställningen är vattnet, det renande vattnet som ska tvätta bort all skuld, en genomgående symbol och ett interaktivt material för de fyra, Bastardproduktion, som skapat helheten och står på scenen: Dag Andersson, Lars Bethke, Anders Larsson och Sandra Medina.

Rörelsekonst, scenrum och musik växer samman till en märklig performance om en slags hjälplös fundamentalism bland fattiga människor, som skapade ett sound och en värld: amazing grace. En värld jag inte vet mycket om, men hastigt får dyka ner i.

Något med det trosvissa, frälsta leendet fångas här i sin dubbla bredd:  tryggheten, den avundsamma, vanmakten, den allt hopp utsuddande. Performance som rannsakar sig själv och en tradition, långt utanför bluegrass-mattan. Jag börjar tänka på påven och den symboliska fottvätten; själva idén om renandet, gemensamt för så många religioner. Mycket riktigt tänds de små vikta pappersbåtarna och brinner medan de guppar på vattnet, som vid begravningar i Japan. Det luktar bränt.

Är gräset alltid blåare på andra sidan?  Scenkonst som så grundligt tar sina betraktare till nya fält är, faktiskt, inte så vanlig.