Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tadeusz Slobodzianek och Vår klass

Pilotdrömmar i en polsk skolklass på 1930-talet. Från uppsättningen vid Katona-teatern i Budapest.

 

Tadeusz Slobodzianek: Vår klass; läsning, Dramaten 19 mars

Det är inte mer än tio dagar sedan jag såg Tadeusz Slobodzianeks Vår klass på Katona-teatern i Budapest, Ungern. Det var en fin uppsättning, som i dagens Ungern pekar bakåt på den erfarenheten av andra världskriget. Polens och Ungerns historia är sannerligen inte identiska, men antisemitismen är en del av båda ländernas förflutna, och tyvärr, även närvarande i nutid.

Igår, tisdag, var det samling kring denna nya polska dramatik, initierad av Polska Institutet, Dramaten och Teater Galeasen, som sätter upp pjäsen i höst. Den har spelats i såväl Japan som Kanada, så den kan ha sin relevans överallt, svarade Slobodzianek på frågan om vad den kan ha att säga en svensk publik, eftersom Sverige inte deltog i andra världskriget.

Pjäsen beskriver en skolklass under 1930-talet i Polen och deras öden under kriget och efter. Bara tre av skolbarnen uppnår hög ålder, en av dem tack vare att släkten skickar honom till USA redan 1937. Lille Adams brev från USA blir en skärande kontrast till den hårdnande vardagen i Polen, där skolan såsmåningom börjar skilja judiska barn från kristna.

Berättelsen om verklighetens massaker i byn Jedwabne, där 340 polska judar innebrändes i en lada, i juli 1941, är utgångspunkt för pjäsen. Först år 2000 när den polsk-amerikanske forskaren Jan Tomasz Gross bok Neighbours  kom ut och gav en förnyad bild av massakern, började man i Polen på allvar att omvärdera händelsen. Det visade sig enligt Gross att det endast var polacker som deltog i massakern och inte alls tyska nazister som tidigare sagts.

I ett samtal på Dramatens Lejonkulan berättade Tomasz Slobodzianek om sitt val av just en skolklass som ram för berättelsen. Skolan i Polen var på trettiotalet sekulär, gratis och tolerant. ”En mångkulturell plats har många fördelar, men den är också utsatt. Utsätts den för yttre tryck, kan utvecklingen bli katastrofal. Samhällsstrukturernas spel har en mekanik som är mycket större än den enskilda människan.” Valet av en klass är också tänkt som en referens till Polens legendariske regissör Tadeusz Kantors Den döda klassen.

Den uppsättning jag såg i Budapest hanterade pjästextens stora inslag av våld endast bildligt och skådespelarna var av olika ålder, så att de alla hade ungefär den ålder de hade vid sin död. De få överlevarna spelades alltså av grånade herrar redan vid skolstarten, glatt sjungande lärorika skolsånger- ett fint sätt att understryka det genuint mänskliga och orättvisa i att några rycktes bort från livet vid så unga år, som Dora, innebränd med sin baby i ladan.

Hur allt sådant blir hos Teater Galeasen i Nathalie Ringlers regi får man alltså se i höst.