Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Scenbloggen

SOOT

Foto: Gunnar H Stening

SU-EN: SOOT, koreografi och solodans, Dansens Hus t o m 16 februari, föreställningens längd 55 min.

Hon skriver sitt artistnamn med versaler, SU-EN, och hon skriver titlarna på sina verk likadant. Nyss K.R.O.P.P. och nu SOOT, engelska för sot.

Versalerna är ett signum, likaväl som konstnärsnamnet SU-EN för Susanna Åkerlund. Hon är utbildad buto-dansare, given rätt att bära detta namn för scenen av sina japanska mästare. SU-EN har med tiden skapat en buto som är både svensk, personlig och hennes egen i dialog med samtiden. Från strama solon har hon utvecklats till också de stora formatens domptör där hon besjunger blommor, liv, färger, kroppar med rörelsens starka bildkonst.

”Svart dricker upp alla andra färger och äter upp ljuset”, skriver hon i programbladet till det knappt timslånga solot. Rummet är mycket riktigt mjukt indränkt i svart och begreppet ”ljusdesign” är ovanligt relevant. Snålt och matt segar ljuset över rummet, för att plötsligt öppna sig i ljusfält på golvet som blir till lysande luckor.

Verket är i fyra delar, markerade av att SU-EN förändrar sin klädsel från heltäckande sotsvart kappa till en allt mindre klänning och slutligen dekorerar sig med sotslingor. De olika delarna orienterar sig olika i rummet till Lee Berwicks ljud och musik.

Sot är överblivna partiklar efter förbränning och här finns ett tema som blivit genomgående hos SU-EN. Hon har gjort butoverk i soptipp, hon har låtit fiskrens glida över sin kropp. Vår tids slöseri och förbrukning utan eftertanke diskuteras på så sätt ur ett helt annat och metaforiskt perspektiv. Sot och aska är också rester i atmosfären efter kärnvapenprovskjutningar; sot och aska är vad som blir kvar av den kremerade avlidne.

Här använder inte SU-EN vitt kroppssmink, men ansiktet är vitt. En halvöppen mun blir som ett svart hål i en teatermask, en utstucken tunga som slickar en arm som en självständig varelse, en igel.

Så lindar sig bilder och associationer kring varandra; det som blir kvar, vad är det annat än icke-ljudet av ett fotspår, där en gång en fot tog ett steg? Från att ha varit en danskonstnär i utkanten av danslivet, har SU-EN rört sig mot mitten på ett alldeles eget och eftertänksamt sätt som inger stor respekt.