Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Konrads kalas

Anna Ribbing: Konrads kalas, Regi och dockspel: Mårten Hedman, Hedmans Teater, målgrupp 2-4 år, förställningens längd 30 min

Att helt sonika äta upp rosen på tårtan! Någon annans födelsedagstårta! Så ser mini-dramatiken ut när Hedmans teater spelar Konrads kalas, med manus av Anna Ribbing, för de minsta. Konrad fyller år och hans lilla vänkrets kommer med gåvor, men Lilla Mu, en mjukis-ko, kan inte motstå frestelsen.

Emellertid bekänner hon utan omsvep. Och Konrad får helt flott visa både tolerans, generositet och förståelse. Lisa Kjellgrens fina dockor blickar häpet runt kaffebordet. Och två-åringarna, som kanske har en något dimmig uppfattning om vad en födelsedag är,  men börjar veta desto mer om mitt, ditt, paket och tårta, får något att grubbla på.

För den vuxne betraktaren kan det se ut som den dramatiska spänningsnivån lagts lite för lågt, eftersom allt ordnar upp sig utan större konflikter. Men för en två-, treåring är det kanske tillräckligt omstörtande att allt detta nya dukas upp framför ens ögon, och sedan någon bara tar den rosa, lockande rosen. Va?!

Jag anar inspiration från Dockteatern Tittuts Dollans dagis efter Barbro Lindgrens bok. Där går det emellertid mycket mer rafflande till, med ett dagis-slagsmål och ett större dynamiskt svängningstal. Mårten Hedman har en annan och mildare framtoning, men också smååringarnas konst kan se olika ut! Men i Hedmans teaters förra produktion, Hallå Miró! av Bernt Höglund var det hedmanska idiomet mer kongenialt. Föreställningen var ett stort, litet tittäventyr av Mirós spännande, roliga, intressanta former som blivit till dockfigurer, även denna gång av Lisa Kjellgren, mångårig på Tittut.

Inom småbarnskulturen lurar en snäll-fara, om man nu kan tänka sig en sådan. Senast tydligt visad i den interaktiva dansföreställningen Sensacion! av katalanska Imaginart, som gästade Dansens Hus i Stockholm i slutet av januari. Projicerade bilder på ett vitt dansgolv där barnen (18 månader till tre år) fick rulla, hoppa, dansa som de ville. Men ack, så försiktiga databilder, så mainstream-nära. Om man hade vågat lite mer när det gällde estetiken! Omsorgen om att inte göra så små barn rädda eller besvärade av situationen skvätter ofta över på formen, det konstnärliga uttrycket, till en allmän försiktighet. Det finns sannerligen mycket att grubbla över när det gäller scenkonst för de minsta.