Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Antithesis, Dansmuseet

Foto: Håkan Larsson

Dwight Rhoden: Antithesis, Dansmuseet, t o m 9 december

Men hur stora är skillnaderna, egentligen? I Antithesis vill den amerikanske koreografen Dwight Rhoden ställa två dansstilar mot varandra, ett grepp som har prövats förr. Klassisk balett i konfrontation mot samtidsdans, Jan-Erik Wikström mot Charlotta Öfverholm, alltså.

Det är bara det att både Wikström och Öfverholm är utsökta dansare och dessutom med vidare blick än så. Jan-Erik Wikström har dansat i många samtida dansverk, även om hans utgångspunkt är den klassiska tekniken. Charlotta Öfverholm med bland annat Alvin Ailey i bagaget (precis som koreografen Rhoden) rör sig fritt mellan samtida accenter som kan dra åt jazzdans eller modern dans. Eller smälta ihop.

Antitesen kommer mer att handla om två dansande personers personlighet, och om en han och en hon. Spänningsfältet dem emellan kan tangera det aggressiva, men det är inte en kraftmätning mellan stilarna som imponerar och fascinerar i första hand.

Dans som är mycket bra är helt enkelt mycket bra! Tekniken är bara ett verktyg och ett medel, och det som bär och profilerar uttrycket. Här möts två dansare så det sjunger om deras kroppar. Olika sträckningar av vrister, det lite gym-aktiga i Öfverholms atletism, det lite efemära i Wikströms hållning – det spelar faktiskt mycket liten roll.

Vilket är intressant. Musiken pendlar mellan olika stilar, och Rhoden är rutinerad nog att använda klanger och rytmer växelvis och antitesen blir på så sätt varierad, tänjd som en resår.

Fram växer en slags skissad berättelse om rosor, makt, ömhet, samklang och främlingsskap. Det är mycket fint.

Till allt annat Dansmuseet lyckats med hör att det blivit en scen för ny dans i ett mindre format. Måtte det kunna förbli så på nya adressen när museet flyttar i vår.