Scenbloggen

Ett hav av Kaspar Hausrar

Foto: Henrik Dahl

Felicia Zeller: Ett hav av Kaspar Hausrar, regi: Johanna Holmström, Teater Tribunalen. Föreställningens längd: 1,45.

Ett kliniskt vitt helvete av trappsteg, förvaringsboxar, arkivlådor, plastfickor, mappar. Telefoner som ringer, lampor som blinkar, kaffebryggaren som bubblar, radion som pratar på. Ett socialtjänstkontor i upplösning och uppgivenhet, tre socialarbetande kvinnor som gnager på varandra och sina klienter. Men som har ett gemensamt: de räcker inte till.

Precis som vi numera kan läsa om socialtjänstkontor som slår larm, som får hjälp av frivilliga, som får be kyrkliga sammanslutningar om medel till vårdtagarna. Som ropar att vi bryter snart mot lagen om vi inte ens kan hjälpa barn i nöd, vanvård eller övergreppssituationer. Kaspar Hauser, pojken som levt isolerad och nästan språklös, utsattes för massiva hjälp- och utredningsinsatser. Dagens socialtjänst befinner sig i ett hav av Kaspar Hausrar som behöver återbördas till ett någorlunda vanligt liv.

Felicia Zeller skriver om en tysk vardag, lik den svenska. Socialarbetare är ofta lågavlönade och kvinnor och de, inte politikerna som beslutat om bantade kommunbudgetar, kämpar med samhällets baksida och alla de som behöver hjälp.

Sören Brunes scenografi med en trappa för skådespelarna och en motstående trappa för publiken är ett bildspråk, bara den. Alla sitter vi fast i en hierarkisk struktur, och vi i publiken kan, om vi vill, trycka på de strömbrytare som finns vid varje stol och påverka ljussättning och störningsmoment, lite grann. Johanna Holmström har regisserat tre utmärkt vässade kvinnor, Inga Edwards, Maja Embrink och Sara Turpin i de tre rollerna som socialarbetare med komplicerade egna privatliv.

Det är komiskt och det är tragiskt, det är surrealistiskt och diskbänksnära, det är idédrama och en sorgesång över ett samhälle som bar på en idé om att stödja de mest utsatta. Komiskt för att det är så falskt, för att de psykologiska termerna och yogastundernas mantra klingar så idiotiskt verklighetsfrämmande.  Ett ohämmat användande av symboler lockar till skratt: ett svårt fall kan vara ett trassligt rött nystan, en familj som vänder sig till Europadomstolen för att få tillbaka vårdnaden av sina barn är en skrivbordslåda av uppvirvlande papper. En jättebox av pingpongbollar rullar nerför den sluttande rampen som går mellan scentrappan och publiktrappan. Aldrig kan alla bollar infångas.

Redan när publiken tar plats möts vi av Inga Edwards som i en kontorsstol med hjälp av ett rep försöker ta sig upp för det sluttande planet. Milt suckande. Det går ju inte alls. Vilken utmärkt bild. En timme och 45 minuter är ganska långt, men också det ett slags porträtt av detta inferno med sitt gnetande, gnatande, omtagande, kontrollerande, uppskjutande. Tiden räcker lika lite som pengarna för att rädda barn som far illa. Formstark teater med stor beska.
Margareta Sörenson