Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Trettondagsafton på Lyran

 

William Shakespeare: Trettondagsafton, regi Patrik Bergner, Teater Iris på Konditori Lyran, Stockholm

Den överdådiga sommarvillan i schweizerstil byggdes 1867, och en stor lyra av trä – en hyllning till skalden Carl Gustaf af Leopold, i trädgården gav den dess namn. Huset är lika charmigt som trädgården är stämningsfull och räkmackorna goda; normalt är Konditori Lyran mål för stockholmarnas söndagspromenader utmed mälarstrandens södra förorter: Aspudden, Mälarhöjden, Bredäng.

Men litterära och kulturella aftnar är sannerligen det rätta på Lyran, där det under några decennier på 1800-talet hölls salong med kändisgäster som Jenny Lind eller Henrik Ibsen.
Förra sommaren spelade Teater Iris en rosad Mister Ernest av Oscar Wilde på Lyran, och i år anländer teatertruppen på cykel och frågar: vad är det här för land? IlLYRien, förstås.

Det största rummet på Lyran har blivit en intim teatersalong, med den stora verandan som vetter mot Mälaren som bakgrund och salongsgolvet som scen. Det känns mysigt och lite trångt som hemma hos Shakespeare, med ett hemmahörn hos Olivia till höger och hemma hos Orsino till vänster.  Tjänstefolk och snyltare drar ut och in. Verandabordet står dukat med flaskor och tomglas, Maria (Erika Blix) fixar och servar, piggt och retfullt.

Leken med förväxlingar och identiteter, syskonskap och parbildning blir något av fond i Patrik Bergners regi, medan den brokiga kvartetten Maria, Andreas Blek af Nosen, Tobias Raap och den inbilske hovmästaren Malvolio tar störst – och roligast – plats i förgrunden. Även om Frida Liljevall, gruppens konstnärliga ledare, som spelar Viola gör det mycket bra och distinkt, finns det inte riktigt plats och tid för textens djupare skikt om manligt och kvinnligt, deras utbytbarhet och den verkliga osäkerhet envar kan känna inför sitt jag.

Uppsättningen spelas på drygt två timmar och har bearbetats av regissören utifrån Hagbergs gamla översättning från 1840-talet, den första till svenska. Dess ålderdomlighet klingar friskt mot nutidssvenska och Tobias Raap (Bo G Lyckman) och Andreas Blek af Nosen blir ett riktigt komikerpar där den tomt lysande dumheten hos Andreas lyfter mot härligt tramsiga höjder med Dick Eriksson. Björn Holmérs Malvolio på dryg akademisk skånska är också en riktig pärla i en lite rörig men roligt karnevaliskt berättad historia om att hitta sig själv och andra.

Margareta Sörenson