Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Unga koreografer på Operan

 

Friction. Foto: Alexander Kenney

Unga koreografer, fem nya verk av Kungliga Balettens dansare, 13 -15 juni, Rotundan, Kungliga Operan

Det är nästan synd att balettchefen Johannes Öhman inleder med ett så trevligt och klokt tal. Där berättar han att operahus och stora dansscener som låter dansarna arbeta med workshops eller prova på att göra koreografi med tiden kunnat se stjärnor födas. Man kan bara ge honom rätt i största allmänhet, men det krävs många parametrar för att kreativitet ska uppstå.

Tyvärr tänker man på de där stjärnorna, Jírí Kylían till exempel, inför ett resultat så blekt och vagt att det är svårt att tro att det är nationalscenen som erbjuder sin publik detta. Dansarna är väl hyggliga, men av de fem verken är det ett enda som möjligen antyder lite självständighet  i form och komposition: Friction för två manliga dansare av Bence Jancsula till nyskriven musik av Jacob Mülhrad. Kanske musikens stringenta Glass-liknande flöde har bidragit positivt.

Till och med ett stycke commedia del’arte, Commedia di Zanni, i koreografi av Mikael Mengarelli – trots den mycket distinkta formen –  blir tunt och hjälplöst trevande. Känslan av nervös skolföreställning ligger tung över den trots allt helt professionella gruppen dansare. Det är märkligt.

Som tur var såg jag sista föreställningen av Sylfiden för säsongen i måndags. Det var inte stor tolkningskonst, men godkänd förvaltning av romantikens portalverk med god ordning på både reel och älvavingar och en maffig häxan Madge i Hugo Therkelsons skepnad. Jag tänker hellre på den i sommar än de fem koreografernas försök.
Margareta Sörenson