Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Teater för unga under piskan

Bakom dörren mittemot av Anna Höglund på Fria Teatern; Olle Sundberg som pudel. Foto: Mikael Silkeberg.

Svångremmen har blivit de subventionerade konsternas piska. Vad betyder det på sikt för en konstforms möjlighet att utvecklas? Och om det kan vara till någon tröst: i hela Europa bantas budgeten för det offentligt finansierade, eller delfinansierade. Ett kulturarv som byggts upp med gemensamma ansträngningar och pengar riskerar att urholkas och i sämsta fall monteras ner.

Märks det inom världens bästa barnteater? Ja, det märks på den kallsinniga hållningen gentemot en banérförare som Suzanne Osten och Unga Klara. Det märks i, till exempel, Stockholm på stadens nya, arroganta attityd mot små och sårbara institutioner som de fria teaterkompanierna, som gör ett omfattande och grundläggande arbete när det gäller teater för barn och unga. Bor man i någon annan stor stad slipper man just den demonstrativa tonen mot kulturutövarna, det är bara att gratulera  invånarna i någon mer långsiktigt tänkande portföljregion.

Vem har ansvar för konstens utveckling? Vem tar ansvaret? Ytterst är det, förstås konstnärerna som vill och kan göra det. Den politiska makten, det är faktiskt medborgarnas önskan, ska stötta konstnärerna, möjliggöra och göra tillgängliga konstformerna. När det gäller scenkonst för unga är till och med kulturministern med på noterna på pappret: kulturarvet och barnen är prioriterade. Till kulturarvet hör definitvt scenkonsten som är en grundbult i det Europa som sedan 1800-talets mitt byggt teaterhus för alla, även om detta ”alla” har definierats lite olika under tidens gång.

Märks svångremmarna på den konstnärliga kvaliteten? Risken att man börjar spela ”medhårsteater” är överhängande när marginalerna har krympt till nästan ingenting: det måste vara utsålt, det måste bli succé. När jag under några dagar ser ”ikapp” en rad föreställningar jag inte hunnit med, måste jag svara att teatern för unga ämdå och alltjämt är seriös, ambitiös och lustfylld.

Teater för vuxna har rört sig trögare, men den unga publiken får se teater som använder alla scenens uttryck och litar till åskådarnas fantasi. Dans intergreras, musik lotsar eller bär och att skådespelarna får varsin sjungen aria mitt i en ”talpjäs” är alldeles i sin ordning. På Fria teatern sjunger man plötsligen i Anna Höglunds pjäs Bakom dörren mittetmot, och medan den vuxne bekymrat börjar tänka: är det här en musikal, eller? ser barnpubliken helt lugnt ut att trivas med en stunds uppstannande eftertanke i en spännande berättelse.

Ung teater tillåter sig att vara komplicerad som Unga Dramatens Säg att du är hungrig, dansteater av Kajsa Giertz om ätandet, men ännu mer om familjens strukturer kring måltiden. Genuint komplex och flertydig när en mänsklig familj tar på sig hund- eller djurhuvuden och höjer problematiken till nya nivåer, samtidigt som man anknyter till serietecknandet och barnkulturens alla gullocks-traditioner. Den morrande mamman med sitt slängande och felpåsatta förkläde lämnar betraktaren ingen ro.

Den kan vara rik som världsbanken när Stockholms stadsteater i Skärholmen vecklar ut Barnen från Frostmofjället med äkta sentiment och Gullspiras oemotständliga glimt i ögat. Jämförelsevis är både Unga Dramaten och Skärholmsfilialen av Skandinaviens största teater resursstarka produktionshus och uppsättningarna är stora med sex respektive åtta aktörer på scenen. Men sex är skådespelarna också på lilla Mitt i prick-teaterns Fahrenhet 451 efter Ray Bradburys roman i Cleo Bomans regi i en spartansk men turnébar scenografi.

Alla fyra uppsättningarna använder sig av crossdressing och kommenterar med frisk aptit könsroller genom låta dem perforeras en aning, eller distanseras. Samtliga använder dockteater, masker och/eller projektioner för att förtydliga och distansera berättandet. Samt nyskriven musik av Niklas Brommare (Skärholmen) respektive Patrik Lasbo (Fira Teatern),  kreativa kollage hos de två andra. Maktstrukturer inom familj och samhälle är själva klangbotten för både två rikare och två fattigare teatrars uppsättningar. Visst syns det att Fria teatern fått spara på scenrum och kostym, liksom Mitt i prick-teatern. Fria teatern har med sin nya och ovissa situation fått skjuta på premiären, men nu är pjäsen inkörd och gör Anna Höglunds symboliska mystik rättvisa.

Medhårsteater är det sannerligen ännu inte fråga om; men hur länge orkar scenkonsternas många utövare? De subventionerar mest av alla scenkonsterna med sin idérikedom och uthållighet på ett lapptäcke av LAS-anställningar och projektpengar också hos de mest välförsedda institutionerna.
Margareta Sörenson   

Margareta Sörenson deltar i ett öppet samtal med Assitej, den internationella organisationen för barn- och ungdomsteater, på torsdag på Teater Tre i Stockholm: Medhårsteater: nej tack. Eller?