Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag vill få vara mamma

Foto: Ola Kjelbye

Ann-Sofie Bárány: Jag vill få vara mamma, regi: Kjell Stjernholm, Göteborgs stadsteater i samarbete med Moomsteatern, speltid 1,30.

Pjäsen heter Jag vill få vara mamma, inte Jag vill vara mamma. Skillnaden är stor. Det där lilla ordet ”få” anger att det är någon eller några andra som tillåter vad en person är. Att ha rätten till sin egen definition är ingen självklarhet. Pjäsen dimper ner i en lycklig familj, som skojig och kärleksfull gör en lek av att vika tvätten eller reda ut rättvisegnabb. Pappa är en pretentiös men glad psykolog, mamma gosar och fixar.

En utomstående person kliver in i familjen som assistent och påminner mamman om hennes ungdomsdrömmar – att få rida. Men hon faller av en häst och blir svårt invalidiserad. Smärtan och orörligheten är en livskatastrof, men det som slutligen knäcker henne är den förlorade identiteten. Mamma Inga blir ingen; barnen försöker packa sina ryggsäckar på egen hand under överinseende av en besviken och irriterad pappa.

Kan bara kvinnor vara mammor? Kan en mamma också bara ”få” vara en människa? Ann-Sofie Bárány, dramatiker och psykoanalytiker, gör det inte lätt för oss med ännu en pjäs om mänskliga beroenden. Kanske påstår hon att villkorslös kärlek inte finns? Att det finns gränser för vad kärleken kan uthärda.

Med en och en halv timmes speltid blir Jag vill få vara mamma en stiliserad bild av individens ofrånkomliga kollision med familjen. Pjäsens muntra början går över i tragedi och familjedystopi. Moomsteaterns Kjell Stjernholms regi har fin hand med komeditonen i början och säker tonkänslighet för Moomsarnas spel när det glider över i moll.

Uppsättningen spelas av en ensemble med tre skådespelare från stadsteatern och tre från Moomsteatern, en professionell teater med funktionshindrade skådespelare och många av scenkonstens konventioner skakas om. De unga men vuxna barnen i familjen  spelas av Mooms-aktörer, medan mamman spelas av stadsteaterns Åsa-Lena Hjelm, som också tagit initiativ till samarbetet. Blandningen av skådespelare är effektiv för att motverka all slags ”vanlig” realism och understryker att pjäsen är en slags rebus om familj och individ.

Den kan tolkas så att en klassisk kärnfamilj fungerar utmärkt bara så länge alla är kärnfriska och glada och utan insyn från omvärlden. Man kan också tänka sig en ibsensk betydelse: en mamma måste satsa på en hållfast livslögn och vara beslutsamt trevlig.  Vilket blir omöjligt i samma stund som det är hon som behöver vård och kärleksfulla mängder tålamod.

I båda fallen nedslående bilder av ett mellanmänskligt haveri. Och, faktiskt, en romantiserande bild av en mamma.

Margareta Sörenson