Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Avenida Corrientes

Foto: Yaniv Cohen

 

Alan Lucien Øyen: Avenida Corrientes, Dansens hus 13 april

Så länge det har funnits bilder har de visat dans. Så länge det funnits film har dans varit filmens bästa vän. Bildstarka scenografier och rörliga bilder och projektioner på scenen har varit danspartner för samtidsdansen länge; ändå är det förbluffande hur väl den stora filmduken i fonden smälter ihop med dramatiserade scener och dans i Avenida Corrientes.

Norske Alan Lucien Øyen har koreograferat, regisserat och filmat berättelsen om en stor och speciell kärlek för egna kompaniet Winter Guests. Titeln är namnet på den gata i Buenos Aires där den fiktive tyske koreografen bor med sin unga kärlek, dansaren Augusto. Som gjort succé med en nytolkning av Fokins La spectre de la rose, Rosens ande, ett slagnummer från tidigt 1900-tal hos Ryska baletten i Paris.

På scenen spelas koreografen av Andrew Wale och dansaren spelas och dansas av Daniel Proietto, som utsökt  väl dansar både den parafraserade Rosen (Nijinskijs paradroll) och sin roll som dansaren ”privat” i filmen och på scenen.  Här flödar dansandet vackert, men kastar också ljus på de utsatta villkoren, den kittlande narcissismen och den närmast prilliga skapelseprocessen hos ett kontrollfreak till koreograf.

Distans, självironi och riktigt allvar omsluter varandra. Dansarens självtillit gröps ur av kritiken från den av honom besatte koreografen; det är generöst att bjuda på så mycket humor och insikt trots berättelsens tragiska slut. Lite Almodóvar, lite Woody Allen och mycket dans med en kropp så fulländad att man genast påminns om dansens perfektionism och drag av kult.

Margareta Sörenson