Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ajö med Guillem och Ek

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Mats Ek: Ajö, ett solo för Sylive Guillem

Bland de flyktigaste av konstformer: dansen. Visst minns jag tydligt det 25 minuter långa solot Ajö (från december 2010) av Mats Ek och filmsekvenserna på den vita kombinerade dörr och bildskärm som är motspelare till Sylvie Guillem. Nu visades den en enda kväll för att den spelas in som film, och då behövs även publik för den rätta scenkänslan.

Men även om min minnesbild var tydlig, blir jag överraskad av de stora och schvungiga rörelserna i en del sekvenser och att musiken, andra satsen ur Beethovens pianosonat nr 111 med Ivo Pogorelich, har en så kraftfullt rytmisk struktur, nästan jazzig. Och att hon, Silvie Guillem, behärskar och fyller en stor och vid scen ensam med sin auktoritet och märkligt mänskliga perfektion.

Gärna trotsade jag onsdagskvällen kalla hällregn och såg om verket. Så här skrev jag i boken Mats Ek med foto av fantastiska Lesley Leslie-Spinks som kom ut 2011:

”Såsom i en spegel knackar Guillem på bilden som vore den en dörr, som kan öppnas inåt mot henne själv. Dansaren som individ, persona och roll smälter samman.”

Borde jag ha skrivit att Ajö också ”handlar” om att se sig själv i samband med andra, liksom utifrån och hur envar till slut lämnar flocken och sig själv, i mängden och ensam. Någon gång går man sin väg, i kofta och kjol, och försvinner i vimlets dis.

Margareta Sörenson