Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Aase Berg, teaterhat

Leif Zern har genom åren skrivit om teaterhatet och frågat sig varför det är både brett och djupt. Man kan verkligen grubbla. Sedan kyrkofäderna har teatern i Västerlandet ofta anklagats för att vara hednisk, galen, omoralisk, olämplig, förförisk, upprorisk och mycket annat. Jag har ändå tyckt att Zern överdrivit sina farhågor, men, sent omsider får jag lov att ge jag honom rätt.

I DN Kulturs nya pladask-linje (spy på dem som vill bilda opinion, dissa Strindberg det värsta du kan), ett förvånansvärt stilval för en kulturavdelning (som får kvällstidningarna att lysa som strävsamt analytiska vid jämförelse) är det Aase Berg som bjuder på nästa pladask i söndagens DN Kultur (12/2) : hon hatar teater. Inte utan vånda och bekännelser, men hatar gör hon och framförallt teaterns ”stora elefanter”.

Det finns ju teater och teater. Tänkte hon inte på det, eller gillar Aase Berg verkligen ingen slags? Det finns monologer och musikaler, det finns djupsinne på fattig scen och det finns lättsinne hos resursstarka. Det finns rader med genrer (dansteater, dockteater, mim, tragedi, komedi, politisk satir, experiment och cross-over) och det finns många olika kvalitetsnivåer. Om hatet gäller scenkonst generellt framgår inte, kanske både dans och opera ingår i paketet?

Om nu Aase Berg verlligen vill försöka rekommenderar jag att börja med små uppsättningar; börja med barnteater. Här finns makalös teater att upptäcka, den är ALDRIG långtråkig och den är utomordentligt sällan pretentiös; då avviker publiken. Några stora elefanter syns inte till, eftersom barnteaterns små scener kämpar på minibudgetnivå. Vilket inte hindrar dem att ha stora rikedomar av fantasi, uppfinningsrikedom och skaparlust.

Tänk om man skrev: jag hatar litteratur efter att ha läst en halvdan deckare. Konst suger – efter en trist utställning. Blä för musik efter en schlagertävling. Varför ska just teater utsättas för en så slarvig generalsmocka i pladasksvängen? Kultur är skitsvårt, skriver Aase Berg, själv författare, kritiker och poet. Det tycker inte jag alls: kultur är roligt, intressant, uppmuntrande, befriande, läkande, lekande, tröstande. Teater också, precis som de andra konstformerna. (Att läsa dramatik är dock inte teater. Det uppstår när människor spelar, regisserar och gestaltar texten på en scen. )

Vad är det för mening med att leverera ännu en spya enligt pladaskmodellen, som utmärker sig för dålig underbyggnad? Vad talar Aase Berg om? Mats Ek, Carolina Frände, Suzanne Osten? Backa teater, Teater Weimar, Teater Tre? En uppsättning av Shakespeare, Sarah Kane eller Mattias Andersson? Det här är ju inte ens hat, det är bara dumt.
Margareta Sörenson