Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lycko-Pers resa

Foto: Bengt Wanselius

August Strindberg: Lycko-Pers resa, Regi: Richard Turpin, Strindbergs Intima Teater

Lycko-Pers resa var en tidig succé för Strindberg. Det är en godmodig saga, en variation – och kritik – av Ibsens Peer Gynt, pepprad med samtida samhällskritik. Hullingarna mot den konstruerade kungasläkten Bernadotte och den larvigaste tänkbara bördsstolthet är vassa, liksom häcklandet av borgerskapets hyllningar av betydande personer. Sagans lekfullt allvarsamma och naiva form rundar av.

Richard Turpin skakar om sin Lycko-Per, sådär som man skakar en sådan där liten glasbubbla med plastsnöflingor i som sakta faller ner över ett landskap, en tomte eller ett slott. Det mesta singlar ner alldeles som det ska och lägger sig fint till rätta. Så är själva skak-boxen den geniale scenografen Sören Brunes mest geniala konstruktion. Brunes, som stod för formgivningen av den nyrenoverade Intima Teatern, lyckas foga in en stor halvt liggande triangel med en löstagbar halvcirkel i sin mitt och se! Här blir det tak med vindsluckor, slott och skog, kyrka och torg. Ensemblen, handplockad från Turpins hemmascen Tribunalen och andra teatergömmor är en rent strålande mix av sång och rörlighet, multikompetens och förvandlingskonst. Musiken (Janne Tavares) är i allt och överallt och alla kan sjunga. Några lite mer.

Att den omskakade Lycko-Per singlar ner över nutiden är förstås själva poängen. Det görs med friskt humör och glatt bett: kungen vänder blad och döden kommer sättandes från Carema med en fyra gånger använd blöja. M:et i Carema är moderaternas M-logga.

Intima teaterns lilla salong är verkligen idealisk för spelstilen och upplägget och minsann får inte publiken vara med som hav när ett salongsstort blått plastskynke med hål för varje skalle i salongen dras över oss.

Uppsättningen har många skikt och ett är ett teatersjälvkritiskt, ett är bästa crazy i Monty Python-stil. Att det orientaliska hovet är klätt i sockendräkter från Dalarna är ett fynd! Dalmålet klingar oskuldsfullt och rejält (Kaffe med duppa) och gör hela frågan om tronföljd, ”rätt” religion (Bernadotte fick bli protestant, här är det islam som Per får överskrida till) och etnicitet till ett makalöst spektakel där Himlaspelet skär in i rondellhundstraumat.

En och annan scen är alltför utdragen, men det är okej så länge man som publik ser att skådespelarna har roligt, deltar i uppfinningsrikedomen och leken med lust.

Strindbergs Intima Teater anser sig ha invigt Strindbergsåret redan i december när denna Lycko-Per hade premiär. Det kan de ha rätt i. En frisk och frejdig uppsättning tar Strindberg på allvar och tillåter sig att leka och bråka med den gamle titanen, teatern, tiden. Lustfyllt och strindbergskt, argt och fullt i skratt.

Margareta Sörenson