Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Scenbloggen

Misantropen


Foto: Roger Stenberg

Molière: Misantropen, regi: Eirik Stubø , Dramatens Lilla scen


Lätt och fint snöar konfettin i regnbågens alla färger över scenen. Lätt och fint flyter alexandrinen, framtalad med samtalsröster, tack vare diskreta mygg-mickar på skådespelarna. Norske regissören Eirik Stubø har återigen lockat fram en klassiker ur gammalt teaterdamm, spolat den ren så att pjäsens idémässiga stomme blir synlig och giltig.

Den är inte enkel, och man påminner sig att Misantropen inte var någon succépjäs från starten. Handlingsfattig, men rik på reflektioner över människan som social varelse, erbjuder pjäsen flott svängrum för skådespelare men kan lätt bli statisk. Molière själv spelade – naturligtvis – misantropen Alcestes roll vid premiären 1666, och det har alltid ansetts att den delvis är ett självporträtt.

Ilsken, svartklädd och på kant med allt står Misantropen mitt i det färgglada pappersregnet. Han, den svartsynte sanningssägaren, han som ensam anser sig ha rätt och genomskådar allt. Andreas Rothlin Svensson som den för omgivningen så prövande Alceste, misantropen, ger honom tyngd, tjurskallighet och en sturig vanlighet som gör honom lätt igenkännlig. Just denna överdrivna ärlighet gör honom pretentiös och avslöjar hans hiskeliga självupptagenhet.

Uppsättningen på Dramatens lilla scen öppnas roligt vardagsnära nuet i salongen med Alceste, Rothlin Svensson, och hans motvikt, den filosofiske och högst förnuftige vännen Philinte, Torkel Pettersson, i publiken. Det visar sig vara en smart nyckel till föreställningens läsart: här och nu. Alceste är din jobbiga granne, den kloka väninnan Éliante tjejen på jobbet man helst fikar med. Ellen Ruges storartade ljussättning stöder salongsleken och lotsar iakttagarens blick genom spelet.

Molières kloka respektfullhet för kvinnor är som alltid intressant, och Livia Millhagen som Célimène har en hel del att bita i. Den dystre Alceste är besatt av henne, och hennes flirtiga sida är inte vidare schysst. Å andra sidan är hon fullt kompetent att fatta egna beslut. Millhagen ger distinkt kropp och känsla åt den omsvärmades relativa hjärtlöshet, men också åt en modern kvinnas valmöjligheter.

Sitt lätta anslag till trots väjer inte Stubø för allvaret i botten på Molières komedi. En pretto poet är lika larvig idag som på 1600-talet, en moralistisk satmara också. Men när var tar sin, tar de (någorlunda) förnuftiga varandra och de svårartat egotrippade får trippa vidare på egen hand. Det är en hård läxa, men trösterik för alla socialt normalbegåvade utan alltför många principer. Som uppskattar ett mångfärgat regn av mänsklighet över en eller annan vit lögn.

Margareta Sörenson