Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Scenbloggen

Med Alling till Venedig

Carlo Goldoni: Två herrars tjänare, regi Peter Langdal, Dramaten

Det glittrar från vattnet under broarna, det kluckar och plumsar när någon trillar i kanalen. Här är Venedig, de festliga upptågens och Goldonis Venedig och Vivaldis rytmiska Venedig sett som en vik- och skjutbar modellteater som sammanfattar något av  teatralitetens basmaterial.  Goldoni bidrog till commedia dell’artens väg ut ur sitt gamla schema, men mycket av det gamla typgalleriet hänger kvar.

Ofta suckas att Dramatens svagaste sida är humor, men här kommer motbevis. Och naturligtvis måste en nationalscen kunna spela  klassisk fars så att en publik får skratta.

Danska Peter Langdal har god hand med komedier och ensemblen som omger centralfiguren i Två herrars tjänare skildrar en färgstark och rolig samling fåntrattar i karikatyr: snåla besserwisser-gubbar samt två kärlekskranka par. Minst två, beroende på hur man räknar. Och i alltings mitt: en harlekin som här heter Truffadino som ljuger, bluffar och slingrar sig och snart låtsas vara två personer i en.

Morgan Alling och Morgan Alling är svaret på varför det verkligen blir en rolig fars, trots att intrigen ibland är krånglig och tempot lite ojämnt. Å ena sidan Morgan Alling estradören och å den andra Morgan Alling, skådespelare till fullo. Estradören hittar snart någon i publiken att leka med (till all lycka denna kväll en församlingspedagog – vilket fynd!). Skådespelaren vet att kul blir det bara om det finns några korn allvar i soppan; Alling pendlar mellan förslagenhet och småpojkebus, mellan överlevnadsstrategi och undergångspanik och skissar på vanliga mänskliga tillkortakommanden som feghet och dubbel moralisk bokföring.

Han ljuger så han tror sig själv, brukar man säga. Och det stämmer förbluffande väl på Allings Truffadino. Han flyger och far, men det allra roligaste är det insiktsfulla i hans nödlögner och nödlösningar som skapar nya, om än mer komplicerade situationer.

Morgan Alling har roat många gånger och hans fenomenala utvikningar i Dramatens nycirkus-Romeo och Julia 2002 är svåra att glömma. Det är ett decennium sedan, och en helt annan klangbotten anas i hans Truffadino. Hungern, underläget, de hårda villkoren och de många nederlagen får kropp i hans välfyllda harlekinkostym, där något tungt vilar över axlarna. Ett svart blänk i blicken talar om att fars, jovisst, men till vilket pris?

Två mångkunniga slagverkare ger skjuts åt Vivaldi och ett skådespeleri på gott humör bildar fond bakom en komediaktör på högsta nivå. Det är bara att njuta och skratta.

Margareta Sörenson