Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Scenbloggen

Mera festival, ASSITEJ

Teatern har globaliserats, man blir snabbt påmind om det inför all världens barn- och ungdomsteater. Spelstil, idé och komposition är tydligt präglade av film, tv, spel med generösa inslag av dans, mim och annan fysisk teater. En kinesisk uppsättning som Dog´s Face spelas av unga skådespelare i svart som spelar allt och alla och den handlar om en hård arbetsmarknad och att inte ge upp sina drömmar. Det låter bekant, eller hur? Även om teatern från Shanghai anknyter till en kinesisk legend om att vara uthållig men aktsam som en jägare i gammal tid.

Hela veckan har den internationella organisationen för barn- och ungdomsteater, ASSITEJ, festival i Malmö och Köpenhamn. Samt kongress, ASSITEJ är en medlemsorganisation bland många under UNESCO:s paraply. Fyrtio föreställningar från hela världen spelas, och de åtta jag kunnat se i helgen är förstås bara en femtedel av hela härligheten.

Jag har sett teater från Iran, Korea, Argentina, Sydafrika, Australien, Lettland, Holland och Kina och mestadels vänder man sig till äldre barn och tonåringar. Undantag finns som en lettisk, ganska enkelt hopkommen föremålsteater för mindre barn. En koreansk föreställning, Dallae’s Story, uppger att den är för tioåringar och äldre, men jag tycker tilltalet är mer i sex- sju-årsnivå. Den berättar om krig, våld och vuxen kärlek med stor dramatik men kombinerar med gulliga projicerade fjärilar och blommor samt en hjärtknipande dockhund vilket är förbryllande. Sentimentalitet och allvarlig realism är vi inte vana vid att se mixas. Men krigsrisk, minnen och hotande muller är verklighet för koreanska barn.

De flesta uppsättningarna är välgjorda, och de är ju också uttagna till festivalen för sin höga kvalitet. Några gnistrar ändå till utöver de andra. Den sydafrikanska Magnet Theatre berättar om en mamma och en dotter i massakernas Afrika i Every year, every day, I am walking. Det är på gränsen till vad som kan uthärdas på en teater att se storasyster inse att lillasyster är död och mamma har inte hjärta att berätta. Samtidigt finns både humor, distans och värme i berättelsen, och tro mig, det behövs. Färggranna skynken, några par skor, sand, korgar, eld – minimalt med teatrala tecken som används maximalt.

Teatern kraft är sällsam: det känns som att ha varit i Afrika. Och plötsligt tar man sig på slingriga Köpenhamnsgator till elvaårslandet i Holländska teater Artemis och deras Prime, Mognad. En måttligt ung ensemble ”är” elvaåringar i några avgörande situationer: simhallen och födelsedagsfesten. Manus och scenografi är ensemblens egen, regisserat har Arie de Mol – otroligt detaljerat och minutiöst genomarbetat i blickar, rop, kroppsgenans och pyrande dito intresse. Att alla överlever denna fasans ensliga tid, då den såriga gruppen ändå är en livlina.

Till globaliseringen hör viljan att tala allvar med den unga teaterpubliken. Visst kan man ha kul som i den argentinska gyckelskojet om tiden, Tempo. Men mest vilar allvaret som i den modiga Last supper från Iran där fem män gör teater som kritiserar kriget och driver med religionen. Deras mod måste vara stort. Och det blir bra teater.