Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Scenbloggen

Gävle med cous-cous


Foto: Antoine Tempe

Teaterbiennalen i Gävle: Radhouane El Meddebb | Je danse et je vous en donne à bouffer

Hädanefter kommer Teaterbiennalen att vara en svensk festival för all slags scenkonst och med internationella gästspel. Lite har man tjuvstartat i år med ett par dansföreställningar, båda internationella.

Jag ser den ena: Je danse et je vous en donne à bouffer (Jag dansar och låter er smaka) av Radhouane El Meddebb från Tunisien, bosatt i Frankrike. Det är en aningen mullig herre som lagar cous-cous i två grytor med ånginsats för grynen. Han dansar mellan varven, låter köttet fräsa i olja och paprika, sen på med tomatpuré, vatten och alla grönsakerna (morötter, lök, fänkål, vitkålsblad, potatis i stora bitar) samt alla kryddorna: spiskummin, koriander, kanel. Just kanelen i en liten skål rusar El Meddebb runt med ibland så att en fin, brunaktig dimma virvlar mot oss.

Hans förhållande till oss, publiken, är utan tvivel det mest intressanta. Han kastar ut solrosfrön över oss, ömsom blänger han argt, ömsom tindrar han spjuveraktigt. Lite Karlsson på taket över denna småkille-man som gör som han behagar. Inte desto mindre blir man hungrigare ju enträgnare dofterna pyser ut ur grytorna, och när han till slut börjar ösa upp en portion och helt trankilt sätter sig och äter upp den själv, ja, då stiger trycket i salongen. Lustigt hur mycket vi blir ett ”vi” mot denna man och hans egensinniga grytprojekt.

Föreställningen har en del att säga om kropp och mat och om sensualismen i båda delarna. Men det är framförallt en trevlig och rolig upplevelse, kanske inte omvälvande konst. I ett huj sätter den fingret på en öm punkt: ska man ha dans och ska man ha internationell dans på en festival måste den vara mycket bra och motivera sin plats i det sammanhang som blir biennalens nya. Lätt är det aldrig.  

Margareta Sörenson