Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tack för mig – och Gott nytt år!

Nästan dagligen i drygt fem år har jag bloggat. I april 2007 började jag i blygsam skala på barometern.se. Året efter hamnade bloggen också hos expressen.se.
Det som från början bara skulle vara korta inlägg om Kalmar FF utvecklades till något större, djupare och jag märkte snart att det dagliga skrivandet skärpte mina tankar, mina reflektioner och det har varit välgörande att få skriva av sig, ta ställning eller bara skriva rakt upp och ner om en vanlig dag i Kalmar FF.
Horace Engdahl skriver i Cigaretten efteråt angående bloggar:

Påminner inte bloggandet allra mest om den där sortens samtal som tonårsflickor dagligen har i telefon – tonårspojkar kanske också, men mera typiskt flickor – där de med skoningslös detaljrikedom rabblar upp för varandra vad de varit med om under de senaste timmarna, utan att egentligen lyssna på varandra? (…) Hos essäisten handlar det om att få syn på sig själv. Hos bloggaren handlar det om att inte få syn på sig själv.

Horace Engdahl har kanske rätt. I vissa fall och angående en del bloggar.
Jag inbillar mig emellertid att jag på något sätt blivit en bättre människa av bloggen och jag vet att jag definitivt blivit en bättre skribent av det.
Tack för att jag fått göra det under så lång tid och tack för att ni varit så många som följt mig.
Människors engagemang i min blogg har varit överraskande och nästan överväldigande. Jag har ju medverkat i Barometern – i en eller annan form – sedan 1994 och var alltså inte ovan vid att folk hade synpunkter på det jag gjorde, men åsikterna och reaktionerna på det jag skrev och publicerade i bloggen slog allt annat.
Och ofta har det varit positiv uppmärksamhet. Människor som hört av sig och förklarat att de tyckt om det jag skrivit. Som tröstat när det varit tungt, som knuffat mig framåt när jag velat sätta mig ner och som visat empati och förståelse i utsatta situationer.
Varje gång har jag blivit såå glad. För jag vet själv hur dålig man är på att tala om för dem som borde få höra att de är bra. Man tänker det, men man formulerar aldrig tankarna till ord.
Så tack till alla ni som gjort er besväret att formulera era tankar till ord och delgett mig dem.
Givetvis har hatet, avundsjukan och skadeglädjen också sipprat fram. När vi 2007 förlorade med 5-0 två matcher i rad i Allsvenskan slogs kommentars-rekordet, många vädrade då luft och passade på att slunga sin avsky över mig och jag orkade till slut inte läsa de 100-tals kommentarerna.
Med det sagt vill jag bara påpeka att det inte var synd om mig då. Jag tycker, har åsikter, kritiserar och det är klart att människor stör sig och blir irriterade på mig och det ligger också i fotbollens natur att bli hånad vid motgångar, jag kan på något sätt – inom rimliga gränser – tycka att det också ska vara så. Hånen är ju en form av engagemang. Om än aningen missriktad.
Och alla ni som kommenterat vid Expressen-bloggen. Jag har läst. Men jag är så jäkla oteknisk (när det gäller datorer!) att jag inte riktigt begripit hur man gör för att svara och om någon nu mejlat mig på Expressen-mejlen så har jag inte kunnat läsa mejlen – för jag vet inte hur jag kommer in i min mejlbox…
Uteblivna svar har alltså inte berott på nonchalans eller ointresse.
Jag ville bara säga det.
Kanske gör jag något av alla inlägg som ligger och skvalpar. Kanske gör jag en Ekwall och samlar dem i en slags bok. Kanske gör jag det om inte annat för min egen skull.
Som ett dokument över en tid då Kalmar FF gick från att vara ett av Sveriges tråkigaste fotbollslag och en fara för svensk fotboll till att vinna Svenska cupen, vinna Allsvenskan och till att ha en av Sveriges finaste arenor.
Från och med den 1 januari 2012 kommer bloggen inte existera på expressen.se. Den kommer finnas ytterligare några dagar på barometern.se, men sedan upphöra även där.
Expressen anser sig inte ha plats för mig – ”men vi är väldigt nöjda med ditt jobb!” – och Barometern vill styra om min arbetsinsats till att oftare än i dag medverka i papperstidningen.
Vad som händer med bloggen får vi se.
Kanske återuppstår den. Någonstans.
Till dess – tack för mig.
Och gott nytt år!