Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Zlatans bok och ytterligare några reflektioner

Det blev så att jag faktiskt läste Zlatans bok.
Jag fick i uppdrag av Barometern att recensera den och recensionen är skriven och  publicerad.
Men eftersom recensionen bara fick vara drygt 4000 tecken lång tvingades jag ställa över vissa resonemang och åsikter. De kan jag ta upp här och nu. För det är en bok som väcker fler frågor än vad den ger klara svar.
Jag tänkte på det här med hårda personligheter. Zlatan menar att han gillar dem. Fast man förstår ju också att det inte gäller hårda personligheter som inte gillar Zlatan. Så tränaren i Ajax, Co Adriaanse är inte bra, inte heller Ajax direktör Louis van Gaal, som har åsikter om Zlatans uppträdande eller Rafael van der Vaart, som utmanar Zlatan i Ajax. Jag menar, van der Vaart är ju egentligen bara som Zlatan. Vill ta plats, dominera, styra.
Det är som det här med Fredrik Ljungberg. Zlatan talar om respekt, men attackerar sedan Fredrik Ljungberg på ett infantilt och synnerligen icke respektfullt sätt och man kan säga mycket om Ljungberg – men på planen gav han alltid sitt yttersta.
Ljungberg var säkert allt det där som Zlatan beskriver, men samtidigt presterade Ljungberg. Och där har vi Zlatans akilleshäl i landslaget – för Zlatan själv tar rollen som primadonna, men presterar än så länge inte i tillräcklig utsträckning.

I boken är det mängder med transfershistorier och jag tänker – Zlatan känner lojalitet åt ett enda håll. Till sig själv. Det är han ju inte unik att göra, det är en viktig egenskap och har tagit honom långt och gjort honom rik och han påverkas antagligen av känslan att Hasse Borg lurade honom. Men ingenstans i boken får man intrycket att Zlatan förstår fansen betydelse för hans egen position.
Fansen är bra när de stöttar honom. Men när han vill lämna Ajax, Juventus, Inter och Barcelona är de bara jobbiga och i vägen. När det faktiskt i mångt och mycket är deras engagemang och pengar som hjälpt Zlatan.
Inte heller handlar det om att vara lojal mot arbetsgivaren, arbetsgivare som gjort honom ekonomiskt oberoende för resten av livet. När Zlatan tröttnar handlar det endast om att med alla möjliga medel komma bort.

Boken är ju inte riktigt stringent. Eller om det är Zlatans syn på tillvaron som inte är riktigt stringent.
När Zlatan vrålade på Guardiola och fick det där utbrottet i omklädningsrummet svarade Guardiola med…att inte säga någonting. Det bevisade hur feg Guardiola var, enligt Zlatan. Men när den svenska landslagsledningen konfronterade Zlatan med uppgifterna att han, Chippen och Olof Mellberg hade brutit mot gruppens regler är det Zlatan som sitter tyst och inte säger någonting. Och då är det plötsligt helt rätt metod. Lagerbäck och de andra blev nervösa och stirriga, berättar Zlatan. ”Min tystnad rubbade balansen. Jag fick övertaget.”
Guardiolas tystnad var tecken på feghet, Zlatans egen tystnad visade på övertag.

Och apropå Barcelona och om vi leker psykoanalytiker – Zlatan påstår att han alltid försökt att till en början anpassa sig efter en ny omgivning. Samtidigt träder en skräck fram att anpassa sig för mycket. Det tycks som om det var vad som hände i Barcelona. Att jobba hårt, göra som tränaren säger, det är att vara svennig. Och om någon kritiserar Zlatan för bristen på hårt jobb är han tillbaka i MFF:s pojklag där de andra spelarnas föräldrar ville ha bort Zlatan. Att underordna sig laget – även landslaget – är därför detsamma som att ge de där idiotiska svennebanan-föräldrarna rätt.
Retroaktivt rätt.

Och Zlatan betonar ofta att han går sin egen väg, att han struntar i vad andra tycker.
Fast det är ju inte sant.
Det är ju andra människors reaktioner som som väcker honom, som retar honom, som stimulerar honom och också så ytliga saker som betyg i tidningar.
Så till slut är det ändå bara en sak som räknas – för Zlatan och för alla oss andra -vad andra tycker.
”Jag lärde mig balla saker hela tiden. Jag var så illa tvungen. Annars fick jag inga ´wow´, ingen som triggade igång mig […].”

Men det som förvånar och chockar mest av allt i boken – giganten Javier Zanetti, Inters lagkapten, nämns inte med en enda bokstav!
Man kan ju undra varför.