Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tungt mot DIF

Killarna flög upp till Stockholm på morgonen och efter matchen var det chartrat plan direkt hem till Kalmar.

Vanligtvis åker vi alltid buss dagen innan, bor på hotell och sedan buss hem, men nu handlade det om att minimera påfrestningarna eftersom vi har bortamatch i Gävle redan på måndag.

Jag messade med Tobinho innan avspark och han skrev att de i gruppen hade talat om att ta ansvar, om att se till att vi hjälpte varandra och det lät bra. Det kan annars lätt bli så att om en spelare som jag själv – som pratar mycket på planen, som pushar och står i – saknas blir det ett tomrum och ingen vet riktigt vem som ska fylla det. Om det går bra i matcherna, man tar ledningen och spelar bra spelar det kanske ingen roll, men det märks vid motgång. Då är man van att någon annan ger energi.

Men jag hade förhoppningar om att min verbala förmåga inte skulle saknas mot DIF.

På uppvärmningen trampade Etrit Berisha snett och jag svor för mig själv. Inte för att Wastå är en dålig ersättare, tvärtom. Men för att det skedde så tajt inpå avspark. Wastå fick knappt tid att förbereda sig, men gick ut och visade klass.

För nästan direkt fick DIF ett friläge och Wastå parerade. Och höll sedan några tunga skott utifrån och framför TV:n var det Wastås påmanande stämma som hördes.

DIF var spelförande, men till en början kändes det som om vårt mittfält orkade göra det nödvändiga jobbet och då fick vi en hel del fina omställningslägen. Och är det något DIF har problem i så är det sin backlinje.

Men vi började nästan omedelbart slarva med den grundläggande tekniken och slog bort de lägen som uppstod.

Istället kontrade DIF in 1-0 och så var vi just där – i motgång och underläge.

Förutom Erik Israelsson flygande nick på Stefan Larsson sylvassa inlägg skapade vi inga direkta lägen i första halvlek och DIF tycktes ha kontroll.

Men vi uppträdde bättre efter paus. Mycket bättre.

Samtidigt var det som om DIF blev fega. Under pausvilan hade de hunnit tänka efter, de hade insett att de faktiskt ledde i en för dem livsviktig match och det gjorde dem passiva. DIF-spelarna tog inga initiativ och vi kunde tre, fyra gånger om bryta på mittplan – Isarelsson var som en terrier! – och först hade Abiola ett jätteläge, sedan sköt Erik utifrån innan Abiola hittade Bertilsson med en briljant passning – och Bertilsson satte snyggt 1-1.

Då kändes det som om det var vår match.

Men baklängesmålet väckte DIF, som plötsligt började ta initiativ igen och de fortsatte göra det trots att de fick sin ena anfallare utvisad. Vi lät till och med DIF rulla upp oss och sätta 2-1 – med en man mindre.

Klart att det svider.

Eller lät och lät, klart vi inte lät dem göra det. Vi gjorde vårt yttersta för att förhindra det. Men av någon anledning lyckades vi inte stänga till de farliga ytorna och ibland handlar det om några tiondelars fördröjning eller tveksamhet i en enda situation – och så är matchen förlorad.

Sista 30 blev hafsiga. Vi har några halvlägen, men vi lyckas aldrig få till den där kraftiga forceringen och det var nu som det också märktes att vi saknade offensiva spelare. Som Daniel Mendes och Sobralense.

På twitter var många givetvis besvikna och debatten slirade rejält. Plötsligt blandade sig AIK:s Kevin Pavey med i leken och undrade lite syrligt om inte vi skulle ut i Europa, vilket många gnagare gillade. Är inte du avstängd efter din pungspark, kontrade jag till Pavey och han menade att mina shorts var alldeles för tajta, ”there will be women and children in the crowd!!”.

Sedan visade det sig att DIF-supportern och statsministersonen Gustaf Reinfeldt var den som uppmärksammade Radiosporten på att det var Wastå som stod i mål och inte Etrit (Radiosporten såg inte skillnad). Jag kommenterade just det och då tyckte KFFbloggar att det var en speciell stund på twitter – ”marxisten och statsministersonen twittrar med varandra, nu har jag sett allt” – och jag konstaterade att fotboll för samman.

Fast om Gustaf Reinfeldt hade fått läsa mina marxistiska litteraturvetenskapliga uppsatser hade han omvänts, ”du måste ha ett öppet sinne och revoltera mot fadersarvet” skrev jag, men han svarade: ”Haha, sinnet är öppet och valet var mitt egna ;-)”.

Nu vilar vi idag. Imorgon tar vi bussen till Gefle.

För egen del måste jag avstå Gefle-matchen, skyddet till ansiktet är inte klart än.

Det är första gången sedan säsongen 2000 som jag missar två matcher i följd på grund av skada.

Surt.