Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Värkande muskler och bataljer på tennisbanan

Jag tog med Rektors-Henke till gymmet och vi tog oss an en upphottad variant av ett Greger-pass: först kondition plus mage och sedan Greger-övningar och det tog på hela kroppen och eftersom Henke var med mustade jag ut lite extra ur musklerna, jag var ju tvungen att imponera på honom eller om det bara handlade om inpinkande av manliga revir. Henke genomförde en Ironman ifjol och vet alltså hur man plågar kroppen och även om han nu är icke-tränad bet han ihop och även om jag ett tag trodde att han skulle dö tog han sig igenom passet och han gjorde det med hedern i behåll och lite till.

Dagen efter var han dock aningen mör och kroppen värkte: ”Magen och latsen är döda, skulle behöva ett handtag i taket och dra mig ur soffan”, messade han.

Jag hoppade från gymmet till tennisbanan och Viktor Elm hade semester och messade och undrade om vi skulle ta en match och det skulle vi. Fast jag befarade att han var för bra för mig, jag hade ju hört om Elmarnas duster på tennisplanen och i synnerhet David och Viktors bataljer. Thorbjörnsson hade bedyrat att det var en imponerande syn.

Jag var orolig att min gummiarm skulle förstöra för mig. Jag har i min ungdom lirat både pingis och tennis och var en väldigt fin spelare – när det inte gällde något. Men så fort det blev match blev jag stel och feg och förlorade.
Jag bokade tid och vi var båda sena till hallen och Viktor messade: ”Stretchar lite i bilen, sedan är jag redo.”

När vi kom in på banan satt Lasse Johansson urlakad vid sidan om, han var klar med sin match och har sällan sett så svettig ut. Vi bar ut honom och sedan bollade Viktor och jag in oss och jag insåg att det skulle bli tufft, att Viktor hade en lurig forehand och en stabil backhand och inte skulle låta sig springas sönder och jag funderade på om jag skulle föreslå att vi inte skulle spela om poäng.

Men jag sa det aldrig och när vi väl var igång utnyttjade jag Viktors ringrostighet och kunde vinna med 6-1. Sedan hann vi bara till 2-1 i andra set innan tiden var ute.

Men hade jag gett honom några gånger på sig hade jag nog fått problem. Det fanns en nivå i hans spel som jag inte ville möta.

På kvällen messade Wastå, han hade också lirat tennis: ”Jag lyckades sträcka axeln efter för många servess. Jävligt irriterande.”

Gubbe!

En pigg och en trött. Viktor Elm och Lasse Johansson.