Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

En dag med ungar

Tobbe slog sig för bröstet och skrävlade om hur han och min farsa hade fått loss båtmotorn, men det fanns de som trodde att den blivit stulen och ringde till Sabine för att varna dem. ”Motorn är borta, motorn är borta!”
 
Det var mer troligt, tyckte man, att någon hade snott den än att Tobbe själv hade gjort sig besväret att ta loss och rädda den undan kyla och snö.

Men Tobbe var boostad av självförtroende och satte igång med nästa projekt, att flytta sovrummen till källaren och göra TV-rum av sovrummet (fast Sabine berättade anledningen till Tobinhos iver, hon hade nämligen förbjudit honom att koppla in sitt nya PS3-spel innan allt var klart) och jag anade inte att han tänkte att jag skulle spela en stor roll i flytten, jag blev bara glad att jag för ovanlighetens skull fick en inbjudan om att dricka kaffe och tog på mig termobrallor och cyklade bort på ishala vägar, men hann inte komma innanför dörren innan jag stod med ett stort skåp i famnen och fick jobba så att svetten rann nedför ryggen.

Tobbes farsa, Lennart, tittade förbi, men var inte riktigt lika aktiv som min farsa. Lennart stod mest och kommenterade hur vi borde göra för att baxa ner de monstruöst stora skåpen för trappan och där emellan snackade han om sitt favoritlag Landskrona Bois.

När alla möbler var flyttade fick jag en slät kopp kaffe.

Morgonen efter knackade det på dörren. Tobbe slängde in sina två döttrar. ”De har inte ätit frukost” sa han och stack till gymmet.
Tack och lov var tjejerna duktiga och accepterade att jag behövde sova en stund till och satte igång med lekar.

När jag väl klev upp och gjorde frukost blev jag punktmarkerad av minstingen Filippa. Hon fyller fyra i januari och nu hade hon sååå mycket att berätta för mig.
 
Högt och lågt i märkliga associationsbanor och jag förstod vad Tobinho menade när han sa att Filippa var som en fläkt eller ett surrande ljud; det är när hon tystnar som man reagerar. Men jag försökte lyssna och log för mig själv när hon pratade och hon berättade att pappa Tobbe hade sagt att han kunde ta vargar i svansen och slunga i väg dem, jodå, så var det och att hennes bästa kompis på dagis, Charlie, hade sagt att när han blev stor och hade barn skulle han våga möta den där jättestora dinosaurien som de hade sett på bild i en bok, det var sant, det hade Charlie, snart fyra år gammal, sagt och jag nickade och sedan pratade Filippa om vår semester på Kreta: ”Sedan badade vi på stranden och i poolen. På Kreta. Och vi åt mat på Kreta. Och åt frukost. Innan vi badade. Det var härligt på Kreta. Och nästa sommar ska vi åka till Kreta igen.”

Tobbe ringde, han hade tränat, men hade givetvis glömt en massa papper som behövdes på ett möte och det skulle ta en stund till, ”max 45 minuter!” sa han. Två timmar dök han upp.

Under tiden lagade jag pastalunch och Tuva och Felicia lurade Filippa att spaghetti är maskar som man lagt havre i, men jag fick förklara att det inte var sant och sedan undrade Filippa var glass kom ifrån. När de sedan plockade i ordning och Filippa bar tillbaka en stol berättade hon exalterat att hennes pappa minsann kan bära en stol med en arm rakt upp i luften!