Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Vi får skylla oss själva

Vi får på något sätt skylla oss själva. Vi försatte oss i en jobbig situation nästan på egen hand.
Visserligen började Hammarby bra. I kanske fem minuter var Hammarby pigga och aggressiva och publiken kunde inte förstå hur skövlande bajare fick frisparkar emot sig och jag befarade att domaren skulle tappa matchen – men det gjorde han inte.
Men sedan tog vi över. Och parkerade på Hammarbys planhalva. Och radade upp hörnor.

Men vi lyckades inte få inbollen och istället var det Hammarby, på en av sina få besök på vår planhalva, som efter en hörna nickade in 1-0. Och det var en rejäl bjudning från vår sida. Ingen attackerade bollen och killen stod i princip på vår mållinje och gjorde 1-0.

Vi fortsatte dominera, men istället för 1-1 tappade vi bort markeringen i vårt eget straffområde och Hammarby nickade in 2-0 från nära håll.
Det gjorde det givetvis onödigt svårt.

Men vi hade en känsla i laget att vi trots allt hade chansen. I pausen pratade vi om att ha tålamod, att inte jaga 2-2 utan börja med att göra ett mål, det skulle få dem att darra och vi visste också att de skulle tröttna allt eftersom och vi gick ut i andra halvlek och körde på, tryckte tillbaka Hammarby – som inriktade sig på kontringar – och det blev precis så som vi trodde. När vi gjorde 1-2 spred sig oron i Hammarby och när Erik nickade in 2-2 lutade det åt att vi också skulle kunna göra fler mål. Och vi hade chanser. Nog hade vi chanser.

Men det blev förlängning och Tobias Eriksson och Erik Israelsson (Tobbe har varit skadad och Erik har varit sjuk) kroknade och fick byta och spelet gick lite i stå, vi orkade inte få till de där klara chanserna och i regnet, i kylan och inför en aldrig tystnade Hammarbyklack blev det straffsparkar.
 
Ibland vill man inte slå straffar. Man har kanske missat passningar, inte varit vän med bollen, men jag hade haft riktigt fin fot hela matchen och mina hörnor var vassa. Så jag var verkligen ivrig på att slå en.

Nanne kollade av vilka som ville slå. Sobra, Douglas (som hade satt sin när U-21 vann straffsparksläggning mot Blåvitt i förra veckan), Marcel, Åhlander och så Paulus, som sa att han kunde ta en eventuell sjätte.

Vi pumpade Etrit med energi, han har en enorm räckvidd och är bra på straffar och han tog direkt Andreas Dahls straff.

Jag skulle slå vår första och det kändes lugnt och fint, jag var varken rädd eller orolig och jag visste vilken typ av straff jag ville slå. En som skulle sitta även om målvakten gick åt rätt håll. En välplacerad straff med fart. Jag la upp bollen, den låg inte bra så jag placerade om den. Jag var grymt fokuserad på vad jag skulle göra och hörde inte publiken, men domaren gick nära mig och sa att jag inte tycktes vara så populär. ”Äh, jag är van” sa jag och när jag slog till bollen trodde jag att den skulle sitta. Det var bra fart på den, den var välplacerad och det var på det stora hela en sådan straff jag ville slå. Jag trodde faktiskt att den skulle sitta och blev nästan förvånad när jag hörde stolpträffen. Men hann tänka att den måste ju studsa in. Men gick i insidan av stolpen, bakom målvakten, längs med mållinjen och – ut.

Klart som fan att man blir besviken. Men samtidigt – jag fegade inte, jag darrade inte utan slog en sådan straff som jag ville slå. Mer kan man inte göra.
Samtidigt är det så att jag inser att om min straff hade varit 20 centimeter mindre åt vänster hade den suttit och hade den suttit tror jag också att vi hade vunnit. Då hade Hammarby fått jaga i straffsparksläggningen.
Douglas slog sin högt över, men sedan gjorde Marcel, Sobra och Åhlander mål och det blev en sjätte omgång. Hammarby gjorde mål på sin, men Paulus halkade och vinklade bollen över målet.

Jag tackade vår klack, gjorde tummen upp åt en 40-årig man i Hammarbyhalsduk som skrek ”Rydström” och som sedan utförde en ”suga-kuk”gest (han skulle ju givetvis aldrig fått suga min kuk, men jag uppskattar att jag framkallar sexuella känslor även hos män) och klappade sedan om Douglas och Paulus.

Vi slarvade bort en väldigt fin chans att få spela en cupfinal på hemmaplan. Och att ta oss ut i Europa. Men jag kan inte vara missnöjd med vår prestation. Vi var onekligen det bättre laget. Och jag njöt verkligen av att spela. Jag kände mig pigg, stark och säker.

Jag var visserligen inte direkt omtyckt av publiken. Men jag tyckte om den. Det var ett imponerande drag i 120 minuter.