Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Myten om baren

Man är lagkamrater och vänner, men så byter någon klubb, någon annan slutar och den där dagliga kontakten, umgänget blir sporadiskt. I bästa fall. Ofta försvinner man helt ur varandras liv.

Av dem som jag lirade med i Kalmar FF på 1990-talet är det inte så många som jag fortfarande har kontakt med. Wastå och Tobinho, så klart, eftersom vi fortfarande spelar ihop, men sedan är det på sin höjd Kjelle Carlsson, Kaldner, Linkan, Thomsson och Dennis, kanske någon till, som man då och då, men inte ofta, messar eller tar en lunch med.

Niklas Friman var mittback hos oss under många år, flera år innan jag kom till FF och vi gjorde två säsonger ihop – 1994 och 1995. På ett läger i Ronneby delade Friman och jag rum ihop med Tobbe Carlsson och Micke Fransson. Dåvarande tränare Patrick Walker hade en tanke att om backlinjen bodde ihop skulle vi ha nytta av det i matcherna. Som om vi låg på rummet och diskuterade positionsspel…

Friman var en till synes bekymmerslös kille som inte visste vilka vi skulle möta. Det sägs att när vi mötte Hässleholm, som på den tiden var på gränsen till Allsvenskan, gick trevlige Friman och snackade med Hässleholms vasse anfallare, vars namn jag glömt bort. Men Friman hade inte koll på att killen var vass. Hässleholm-anfallaren började berätta om barhörnan han hade snickrat ihop på egen hand i sin gillestuga och det fångade Frimans intresse. Friman började pumpa honom på detaljer. Men så kom en boll i djupled, Hässleholmanfallaren stack iväg, medan Friman stod och väntade på svar om baren i gillestugan.
Jag vet inte om det är en sann historia. Jag såg aldrig Friman göra några misstag. Han var den osynliga mannen. Som oavsett motstånd alltid gjorde precis så mycket som krävdes. Och som alltid gjorde det han skulle.
Friman var också en bra lagkamrat. När det fanns andra som gärna utnyttjade åldershierarkierna som på den tiden var så tydliga behandlade Friman alla på samma sätt.

Jag har knappt sett Niklas Friman sedan han vandrade ut från Fredriksskans 1995, men i helgen träffade jag Friman igen. Han hade samma matchvikt som då och skulle antagligen kunna gå in och göra en halvlek som mittback hos oss.
Det var prisutdelning och ungdomsavslutning i Frimans hemmaklubb, Bäckebo. Och när Friman hörde av sig var det självklart att ställa upp.

Så jag tog bilen och körde in i skogen. Och körde och körde och sedan kom jag fram till en liten by och i bygdegården stod kaffe och glass uppdukat och jag delade ut priser och drack kaffe och skrev autografer.

När jag satt i bilen hem igen kom jag på – jag glömde ju fråga om den där bar-historien var sann.
Äh, kanske lika bra att inte få veta.
Vissa myter förtjänar att leva vidare.