Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Imorgon tar vi farväl av Fredriksskans

För sista gången någonsin genomförde vi en dagen-före-match-på-Fredriksskans-träning idag.

Om det märktes på något sätt? Inte mer än att småskadade och krassliga spelare inte ville lämna definitivt återbud till spel. Alla ville nämligen medverka. På något sätt.

Det är trots allt en historisk match mot Häcken i morgon.
För allra sista gången ska vi spela på Fredriksskans.
Och det märks.

Men det är inga ledsamheter. Det känns inte konstigt, vemodigt eller märkligt. Jag vet att det finns andra som känner så, som vill att Kalmar FF alltid och för evigt ska spela sina matcher på Fredriksskans och det är inte det att jag inte förstår hur de tänker och känner. Men jag väljer att se fördelarna med vår nya arena.

I går träffade jag två legendariska Kalmar FF-spelare – Jan-Åke Lundberg och Bua Alexandersson. Bua spelade sin sista match på Fredriksskans 1963 och Jan-Åke Lundberg i början av 1980-talet och det är när jag träffar forna FF-spelare på det här sättet som jag blir lite blyg. Eller blyg och blyg.

Det känns stort. Och fint. Och nuet och dåtid vävs ihop och Bua och Jan-Åke berättade historier från förr och bland annat sa Jan-Åke att han hoppades att HIF skulle vinna guldet. Han gillade inte MFF så mycket och det satt i sedan KFF:s möten med MFF på 1970- och 1980-talet. Jan-Åke hade faktiskt möjlighet att två år i rad gå till MFF. De ville värva honom. Men det blev aldrig av. Om det grämde honom? Nja, han hade ju fått spela Europacupfinal om det blivit av…

I morgon syns vi på Fredriksskans. Och gör avskedet till en folkfest!