Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Häcken gjorde tre mål på två skott…

Det blev vemodigt. Det blev sorgligt.
För när vi stod där i mittcirkeln på den nedsläckta planen som ramades in av facklorna, på den nedsläckta arenan och Johny Petersson hade hållit sin fina tal och bilderna rullade på storbildsskärmen och man påmindes om allt som skett på Fredriksskans genom åren och man hörde publiken och alla människor, då väcktes något i en.
Något vemodigt, något sorgligt.

Att vi spelat den sista matchen – någonsin – på Fredriksskans.
Och för en stund glömde jag den nesliga 1-3-förlusten mot Häcken.

Matchen, ja. Vi möblerade om en smula i laget. Wastå fick vakta kassen. Tobinho hade ont i halsen och unge Ludvig Öhman ersatte och gjorde allsvensk debut. På mittfältet valde vi att starta med tre centrala spelare (jag, Åhlander, Bertilsson) och släppa kanterna åt ytterbackarna. Sobralense fick en droppande offensiv roll och så spelade Douglas och Abiola på topp.

Vi ville få in bollar bakom Häckens högt stående backlinje och vi börjar verkligen bra. I kanske 30 minuter hotade vi Häcken gång på gång, vi vann dueller och boll och hade fin kontroll på Häckens anfall. Som mest bestod av långa bollar på Ranégie. Som är en bra spelare, men framför allt trillade han ihop i en hög när vi närmade oss.
Och just det, vi tog också ledningen när Bertilsson satte sitt första allsvenska mål.
Men så från ingenstans kvitterade Häcken och det var olyckligtvis ett självmål från vår sida. Öhman råkade styra bollen in bakom Wastå och i pausen tittade jag upp på skott-på-mål-statistiken på storbildsskärmen – 7-0 till oss…
Och trots det 1-1 i mål.

Martin Hansson dömde och han var så mysig och trevlig innan avspark, men gjorde sedan en rent ut sagt usel insats. Märkliga bedömningar, konstig verbal attityd där han hela tiden hade ”perfekt vinkel, jag såg exakt vad som hände” trots att ingen spelare visste vad han blåste för och när jag sedan gick in i en duell med Ranégie och han sparkade mig över vristen blåste Martin Hansson frispark – till Häcken! Och varnade mig!

Jag kollade direkt upp på storbildsskärmen för att se reprisen. Ibland kan man uppfatta situationen man själv just varit med om på ett helt annat sätt än de som ser den, men reprisen visade exakt det jag kände. Det var inte jag som begick ett regelbrott.

Varningen betydde min tredje för året. Alltså avstängd mot HIF i sista omgången.
Jag har stått på två varningar sedan omgång tre. Och har alltså varit ovarnad i 25 matcher och det är en bragd i sig.

Men Martin Hansson borde fan be mig om ursäkt. Han borde kolla på situationen i efterhand och sedan höra av sig till mig och säga ”fan, jag såg helt fel, det var inte ens i närheten ett gult kort”.

Jag frågade honom efter halvtidsvilan hur han kunde få det till gult kort, men han svarade bara att vi skulle slå vad 100 spänn. Det är hans vanliga mantra och jag sa att jag kunde sätta tusen spänn.

För mig krossades en liten personlig dröm. Att spela varenda minut av tävlingssäongen. Jag har hittills i år spelat varenda sekund i Svenska cupen (inklusive tre förlängningar), i Euroleague och i Allsvenskan. Men kommer alltså missa de sista 90 minuterna.

Jag fick i ärlighetens namn svårt att fokusera efter varningen. Det var som att knockas. Och direkt efter pausen slog jag helt obegripligt ut en passning över sidlinjen – jag var då fortfarande kvar i besvikelsen.
Men jag tog mig ur det där och försökte avsluta värdigt.

Vi trummade på även i andra halvlek och jag måste säga att jag var förvånad över hur Häcken uppträdde. Inför säsongen nämnde jag dem som en outsider till guldet. Men nu kom de till Fredriksskans och sparkade långt.
Eftersom de vann med 3-1 kan man säga att det var lyckat. Visst. Men vad har hänt med Häckens frejdiga spelidé. Eller var dagens match bara en isolerad händelse?
Vi blev dock aningen trubbigare efter paus, men förde ändå spelet. Men så från ingenstans hittade de in med en passning bakom Åhlander, backlinjen föll och Ranégie frispelades och satte 2-1.

Efter det sjönk Häcken ännu djupare ner i eget straffområde, vi blev frustrerade (vi ville ju så gärna ge vår fina publik en avslutningsseger på Fredriksskans), men kvitterade inte. Istället kontrade Häcken in 3-1.

Jag kikade åter upp på storbildsskärmen och fick se statistiken. Skott på mål: 9-2.
Ändå låg vi under med 1-3….
Och man måste vara imponerad av ett lag som kan göra tre mål med två skott på mål.

Så nu är min matchsäsong över. Det känns…snöpligt.
Och nu retar jag mig på en massa saker istället för att glädjas. Jag retar mig, jag stör mig på cupsemifinalen, åt att den sista hörnan jag slog på Fredriksskans stressades i väg och blev svag, att jag slog en idiotpassning mitt i andra halvlek, att jag blev avstängd.

Men tack alla ni som kom till Fredriksskans i dag.
Även om inte matchen i sig blev ett värdigt avsked gjorde inramningen och ceremonin efter slutsignalen att man minns kvällen.