Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Passningar i den kraftiga vinden

Vi tränade i blåsten och jag slog en lång passning mot Mendes som kändes perfekt och jag började belåtet smacka för mig själv, ”det är så de ska slås, det är så de ska slås” tänkte jag och väntade på att hysta in berömmet från de andra, men så plötsligt stannade bollen upp i luften, det var som om en gudomlig hand grep in och stoppade den och sedan slängde den åt ett håll som jag inte alls var intresserad att den skulle slängas till och min fina passning hamnade hos Wastå i målet i stället för att friställa Mendes.
 
Merde!

Vi spelade äldre mot yngre och det tog ett tag innan vi äldre hade fått igång kropparna, systemen, nervimpulserna och på den tiden hann de yngre med att göra fyra mål och de blev styva i korken, de började håna oss, Abiola gjorde V-tacknet och skrattade och Erik sprang runt och väste ”kom igen nu, åttan”.
Men så började blodet pulsera i våra kroppar, systemen, nervimpulserna började göra det de ska göra och vi satte 1-4, 2-4, 3-4 och oron spred sig hos de orutinerade fjunisarna och vi kvitterade till 4-4 och Nanne sa att ”nästa mål vinner” och det fanns ingen tvekan om vilket lag det skulle bli.

Och det blev gammelfarfar själv – Tobinho – som nickade in 5-4 och i bastun efter träningen satt jag med Erik, Ludde och Ahonen och jag var inte direkt ödmjuk och modest, jag undrade istället hur det kändes att vara en liten kattunge som det stora och imponerande lejonet lekte med och de tre kattungarna slog ned med blickarna.

”Ni måste förstå att ni har så oerhört mycket att lära av oss äldre. Försök bara insupa en bråkdel av allt det vi sprider omkring oss så kommer det gå bra” sa jag mjukt. Och förklarade att de hade det alldeles för bra idag och lät som en talskrivare hos Folkpartiet, annat var det på min tid, då jäklar, då fick vi tugga grus och putsa skor och bli rappade på skinkorna med handdukar och vara nöjd om någon av de äldre tilltalade oss och om de nu gjorde det, tilltalade oss, så var det med invektiv och idiotförklaringar.
”Jo, men ni lärde er något av det, ni vill ju inte vara som de och därför pratar ni med oss” sa Erik.

Så är det, sa jag och la till ”ändå går ni ut och gnäller i tidningen”.
Själv gnällde jag aldrig, sa jag, åtminstone inte i tidningen (det fina med att diskutera med de yngre är att de inte var med på den tiden och alltså inte kan säga att det jag berättar inte stämmer…). Och när jag som 18-åring en gång sa till dåvarande tränaren Patrick Walker att jag inte ville spela vänsterback längre utan centralt på mittfältet istället höjde Walker på ena ögonbrynet och sa.
”Du spelar vänsterback. Eller spelar du inte alls”.
”Okej, jag spelar vänsterback då” pep jag.