Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Seger mot de svenska mästarna

Det blev alltså inomhus på Bosön och vi kom dit en stund innan och sa unisont, ”jäklar, planen ser ju gigantisk ut” och vi kikade lite på en tjej-match och ytorna var stora som i universum och jag undrade för mig själv hur det skulle gå.
Innan matcher har jag alltid en liten dos ångest. Ångest över arbetsinsatsen som måste göras. Kommer kroppen orka? Huvudet? Och jag tänkte ett varv till, på de som sysslar enbart med konditionssport, hur känner de sig innan ett lopp, en tävling och hur känner de när armarna är stumma eller benen inte orkar, vi kan ju alltid fokusera på en annan del av spelet, pusha lagkamraterna, spela enkelt, tjafsa på domaren, de är utlämnade till sin kropp, på gott och ont.

Men mattan i hallen såg fin ut och kändes bra och nästan direkt efter avspark tog vi kommandot, vi fick liksom grepp om händelserna och första kvarten, kanske så länge som 20 minuter spelade vi riktigt bra. Men sedan fick vi inte avslut på våra anfall och får man inte avslut på sina anfall blir spelet böljande, man ger motståndarna möjlighet att anfalla på en när man inte riktigt är samlade och jag försökte trycka på avslut, avslut, avslut i det jag sa till killarna, men vi spelade mest på varandra, på stillastående och även om vi gjorde det bra måste det vara större variation.

Andra halvlek blev lite köttigare, kanske för att spelare blev trötta och då tappade lite fokus, koncentration och därmed också gjorde lite enklare tekniska misstag och plötsligt fanns det möjlighet till duellspel (annars kan konstgrässpel innebära att bollen rullar så bra och studsfritt att man inte hinner in i närkamper). Vi kände nog att vi hade helt okej kontroll på matchen och när Abiola kom in, gjorde mål och byttes ut kändes segern tämligen klar.
Bojan och jag tjafsade en massa, jag tror faktiskt att jag bad honom dra åt helvete – fem gånger. Men efter slutsignalen var det glömt och han sa att han var frustrerad över målen de gav bort, att de var för enkla och jag sa att jag tyckte att han var bolltrygg och passningssäker. Erik Israelsson kom in i andra halvlek och sa efter matchen att han tyckte att Bojan var bättre än vad han hade trott att han skulle vara. De hade sina dueller och Bojan var tjurig. Kanske inte så konstigt – Israelsson hoppade upp på Bojans rygg och bet honom gång på gång likt en vampyr i halsen. Klart man blir irriterad då.
Nu blir det färd hem genom snön till Kalmar.
Och vi åker relativt nöjda.

Förresten. Lantz kom in istället för Sobralense i slutet av matchen. Som yttermittfältare. Det fanns en tid i Kalmar FF när Jocke Lantz startade matcher på just den positionen. Speedy messade och sa att det fick en att tänka på 1-1-matchen mot Nybro IF på Victoriavallen 1997. Jag tänkte på ett möte med MFF på Fredriksskans 2002. Lantz sprang och sprang, men var väl inte riktigt bekväm med bollen.
Idag var han ivrig och tog löpningar i djupled. Men jag tror han längtade hem till sin mittbacksplats.