Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Agent Cooper och lagsamarbete

Fick första säsongen av Twin Peaks i present och det var med skräckblandad förtjusning som de två första avsnitten avnjöts. Jag har varit maniskt rädd för Bob. Ni vet, den där onda kraften i serien, som personifieras av mannen i det stripiga håret. Bob. Och som tog agent Cooper i besittning i det sista avsnittet, vilket då fick fick min värld att falla samman. Han var den goda, den rena, den underbara, den man ville vara som, han var ju immun mot det mörka.
Där och då lärde jag mig att ondska aldrig är svart eller vit.
Jag älskade serien när den sändes och jag minns att det var fler som gjorde detsamma, jag minns att vi var hur många som helst som satt i ett samlingsrum på Elitpojklägret i fotboll i Halmstad 1991 och kollade på ett avsnitt. Serien var stor.

Stämningen, det mystiska, det otäcka, humorn, men också alla karaktärer och så musiken, åh, musiken, ni vet den här låten och så kvinnorna i serien, i synnerhet de mörkhåriga, de har antagligen definierat mitt kvinnotycke för resten av livet, jag inser det nu, jag var kär i Audrey Horne, jag var kär i Mädchen Amick och kanske också både i Norma Jennings och Josie Packard, men det var framför allt det två förstnämnda och Agent Cooper drack kaffe och helst skulle det vara ”Black as midnight on a moonless night” och serien är fortfarande bra. Riktigt bra.

På Fredriksskans är det inte riktigt lika infernaliskt spännande som i Twin Peaks, åtminstone inte just nu, när konstgräsplanen är som betong och det föll snö innan dagens träning och bollen for som på is och vid sidan om stod kommunalrådet Johan Persson, jag undrade om det fanns en ny konstgräsplan i budgeten, men han log bara snett och Tobbe sprang omkring med sådana där grusskor som man hade i mitten av 1990-talet, som är tunga som bly, men han valde dem framför fjäderlätta fotbollsskor, de sistnämnda ger allvarliga tåskador när det är så kallt och det konstiga gräset är så kasst och efter träningen, satt jag för mig själv undrade om det här med den svenska trion i längdskidåkningen som hyllades så unisont för lagarbetet de tydligen genomförde, jag greppar inte riktigt vad det där lagarbetet innebar – alltså, jag begriper ju att det fanns en gemenskap i loppet, att de unnade varandra framgångar, att de gjorde vad de kunde för att hjälpa varandra, men hur mycket kan man egentligen hjälpa någon annan i ett lopp, är det inte snarare så att vi vill att det ska vara en lagseger och att det färgar vår uppfattning? –  det lät nästan ett tag under loppet som Söderberg och Hellner offrade sina egna möjligheter till att ta guld eller medalj (det gjorde de ju uppenbarligen inte) för att hjälpa Olsson, jag kanske fattar trögt och kollade givetvis med experten Ekwall, som svarade att det tydligen ska vara jobbigt att åka om någon och eftersom Hellner och Södergren höll nere farten i klungan fick deras lagkamrat jobba ostört, men vadå, de andra nationerna var väl inte förbjudna att åka om Hellner och om nu någon i klungan kände sig otroligt pigg och stark, inte fan låg han då och fisåkte, alla visste väl att det fanns en åkare en bit före klungan, han måste hinnas ifatt om man ska ta guld och om man inte visste det eller man inte valde att åka om Hellner och Söderberg trots krafter är det snarare ett underbetyg åt bedömningsförmågan. Men vad vet jag.

Däremot var det grymt starkt när klungan väl kom ifatt – hur den nu kunde göra det om svenskarna bromsade hela tiden..? – att Johan Olsson inte föll igenom helt och hållet.
 
Grymt starkt!