Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Tobinho är som SJ – aldrig i tid

SJ kan man bli vansinnig på. Och då är jag ändå en tågförespråkare. Men sällan har jag varit med om liknande nonchalans som när SJ gång på gång är försenade med sina tåg och vi resenärer inte hinner med förbindelsetransporten. SJ meddelar bara nästa avgång – som alltid är en och en halv timme senare än den tänkta. Inte en ursäkt, inte ett ”vi är ledsna”. Det är ju liksom inte SJ:s fel, tydligen, att det är signalfel. Det är alltid signalfel. Eller att det kör en traktor framför det här blixtsnabba tåget och det är den där traktorns fel att vi tvingas köra så sakta och när signalfelet, ständigt detta signalfel sedan slår till är försening självklar. Vi resenärer, som har möten, jobb, livet att passa får snällt finna oss i att sitta någon timme på en obskyr tätort på slätten, någonstans i Sverige.

Kompensation? Gratis kaffe på stationen? Dream on.

Tobbe är som SJ. Det spelar ingen roll vilken tid han ska passa, han kommer ALLTID sent. Jag kommer ofta sent, Tobbe är ALLTID sen. Han och jag skulle möta Stefan och Sone i tennisdubbel häromdagen, jag hade preparerat Tobbe hela veckan, ”den här gången ska vi vara där en halvtimme innan, då hinner vi bolla in också” och Tobbe hade nickat, knutit näven och sagt ”ja, jäklar, nu gäller det”. Matchdagen svarade han inte i telefonen. Jag ringde och ringde, men inget svar.
När klockan blev 17.00 – vår tid började exakt då – och vi andra satt ombytta hade Tobinho fortfarande inte dykt upp. Jag ringde, han svarade, ”är på Leos, sticker nu”. Sone, Stefan och undertecknad hann bolla in en bra stund innan Tobbe ramlade in i tennishallen.
Och som med SJ är det aldrig hans fel. Det är alltid någon faktor som han inte kan styra över. Som att han råkar ha ett lekland.

Sedan vann Tobinho och jag i tre raka set och på kvällen blev det middag på Helen och Jörgens och jäklar vad gott det var, en fantastiskt god älg (eller, jag kan inte drog i mig en hel älg) och eftersom förlorarna betalade tog Tobbe och jag trerätters. Utanför fönstret, på Larmtorget, stod en kraftigt berusad man och skickade upp raketer med sina bara händer och jag avskydde verkligen det jag såg.

För mig är nyårstider lika plågsamma som de är för Tobbe byracka. Lucas går upp i limning när han hör alla skott och raketer som fyras av och jag känner detsamma. Jag är gravt skotträdd. Skulle ALDRIG få för mig att skjuta raketer eller smälla bomber. Oavsett hur små de är.
 
Det ironiska i sammanhanget är att militärmakten vid mönstringen placerade mig vid en haubits. Jag skulle alltså ansvara för en stor fet kanon. Nja, sa jag, jag ser hellre att jag får en annan uppgift, jag är aningen skotträdd.
Mönstringskillen tittade med förakt på mig. Sedan slapp jag göra lumpen helt och hållet.

Vid tolvslaget håller jag min inomhus. För mig är det obegripligt att vanligt folk får skjuta raketer. I väldigt onyktert tillstånd, också. Man borde ha licens på fyrverkerier. Det är ju veritabla vapen.

Det är en kall nyårsafton och havet har frusit och människor åker skridskor i solskenet. Själv ska jag försöka springa en runda innan jag ska bort till Tobinhos på en högborgerlig tillställning.
Sabine messade att det började 17.00.
Jag ska försöka vara i tid.