Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Ensam sekelskiftslunch på en kurort

Jag körde in i Blekinge, in de välkända miljöerna, områdena och jag tänkte som så många gånger förr på det där som SD menar är så centralt, den svenska samhörigheten, och på att jag är uppväxt i landskapet, jag har det i blodet, men samtidigt är det mig så främmande, det finns så många människor som jag har så lite gemensamt med, det räcker inte att vi delar uppväxtort och jag kör igenom Listerby och det känns konstigt, man kör inte igenom Listerby, man svänger av och stannar, men mina föräldrar bor inte kvar och jag åker vidare, till Ronneby, till Ronneby Brunn och jag äter ensamlunch i restaurangen och känner mig som Hjalmar Söderberg kring sekelskiftet, när han satt ensam på restauranger i Stockholm och sedan kommer Löpar-Ola och vi sticker ut och springer, förbi golfbanan där Olof och jag tog golflektioner i början av 1990-talet och vi vänder ute vid Tarkett och när vi sprungit klart går vi till hotellets ytterst fina spaavdelning och vi badar bastu, njuter av värmen i poolen och hinner beta av det mesta i tillvaron och sedan måste Ola sticka hem och jag går in i ångbastun, låter mig omslutas av den fuktiga hettan och efter ångbastun läser jag Expressen och tycker att Mats Olsson har poänger med sin krönika om Tiger Woods och jag tänker att det är intressant med moralhysterin och hur plötsligt alla vet exakt vad som har hänt och någon krönikör skriver att Woods ”utnyttjat trasiga kvinnor” och jag undrar hur krönikören kan veta det, kan det inte snarare vara så att några av de här kvinnorna också utnyttjat Tiger Woods och den han är, hans position, hans kändisskap och givetvis kan man tycka att han agerat som en idiot, att det är beklämmande och också aningen ironiskt då han försökt framstå som en helyllekille – fallet blir onekligen tyngre då – men samtidigt slår den där paniken till igen och det förstärks av att Tigers fru är svenska, ledet sluts liksom upp bakom henne, och det Tiger gjort blir också ett hot mot den rådande normen i samhället – tvåsamhet – och därför måste Tiger Woods demoniseras och också sjukdomsförklaras, men vi har väl ingen aning om hur många erbjudande karln får, hur många erbjudande han faktiskt nekar och säger nej till, det är liksom inte som för en fabriksarbetande 9-5-kille och när Tiger Woods demoniseras och sjukdomsförklaras blir det inget hot mot normen, mot tvåsamheten, Tiger är ju sjuk, för guds skull, så där skulle ingen av oss andra gjort, usch och fy, säger vi och tror att vi är bättre.

Läser i Blekinge Läns Tidning att Ronneby BK tog hem den så prestigefyllda inomhusturneringen i fotboll i Ronneby sporthall på annandagen. Den turneringen har Löpar-Ola och jag dominerat. I början av 1990-talet. Vi var en fjäderlätt anfallsduo som gjorde en hel del mål (jodå, jag också) och jag tror att vi vann turneringen två år i rad med Listerby IK. De senaste åren har det främst varit Saxemara IF som segrat, men nu är det alltså värsta konkurrenten RBK som är bäst.

Apropå ingenting – började läsa Simon Sebag Montefiores briljanta bok om Josef Stalins ungdomsår. Ifjol. Jag började läsa den ifjol. La den sedan ifrån mig. Och glömde ta upp den. Trots dess briljans. Nu läser jag i den igen och häpnas över vilken människa Stalin var och sedan blev. Även monster är människor. Eller har åtminstone mänskliga drag och Montefiore beskriver en ungdomlig Stalin som faktiskt bryr sig om andra människor. Någonstans på vägen går det fel. Så in i helvete fel.

Det finns ett kort taget i Sibirien 1915. Stalin är fängslad och sitter i ett läger. Det tas ett gruppfoto på en samling bolsjeviker. De är fjorton stycken, inklusive Stalin själv. När Stalin, allt mer paranoid, startade den store terrorn på 1930-talet, spelade det ingen roll att han hade känt visa människor nästan hela sitt vuxna liv. Snarare var det tvärtom, att känna Salin var en fara. För man kunde ha sagt eller gjort något eller inte sagt och gjort något och plötsligt retade sig den lynnige Stalin på personen i fråga och beordrade att han eller hon skulle skjutas.
 
På ett år sköts en och en halv miljon människor när Stalin rensade ut i de egna leden. Det betydde att gruppbilder fick revideras. Den där bilden tagen i Sibirien på en grupp bolsjeviker genomgick en radikal förändring – snart fanns det bara åtta personer kvar på den. Sex personer var skjutna. Och alltså också borttagna från bilden. Bortretuscherade. Bara så där.
Kusligt.