Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Det kallar jag miss!

Tennis igår – dubbelmatch – och jag stod för århundradets miss, alla kategorier. Precis som på fotbollsplanen vill jag spela kontrollerat och utan misstag och ogillar att förflytta mig för långt fram i banan, men nu hamnade jag vid nät (man gör tyvärr det en hel del på tennisbanan) och fick en lös boll i ansiktshöjd och jag skulle bara döda den och det var verkligen ”bara”, men på något obegripligt sätt lyckades jag träffa längst ut på ramen och bollen gick i en båge över mig.
Det är en sådan miss som man inte får göra, som man inte kan göra och hade jag haft ett uns mer självinsikt hade jag börjat ifrågasätta min bollkänsla och i två, tre bollar efter missen svajade jag, men då klev min partner – Brandmans-Sone – in i matchen rejält och räddade mig och vi tog hem tillställningen.

Livet är en tävling och även om jag försöker förklara för Tuva att det inte riktigt är så slutar man själv alltid i en jämförelse. Med sig själv eller med andra.

Rektors-Henke med familj kom förbi på glöggfika, de tyckte granen var fin (yes, 1-0 till oss), de tyckte de nya soffan och mattan verkligen gjorde skillnad (2-0!) och sedan tävlade vi i den nya versionen av Lips – bitvis riktigt bra låtar – och jag kom på ett bra sätt att plocka poäng och besegrade Henke (3-0), men räknar inte min körinsats på Marvin Gayes ”I heard it through the grapevine”, den var en katastrof och det är summeringstider, jag sliter själv med med min musikårslista och under årets sista skälvande dagar kom kanske årets bästa platta, åtminstone är det topp-tre, Hästpojkens Från där jag ropar, det här en låt från plattan, och jag läser i Barometern och recensenten Dennis Anderssons summering och antecknar Rosanne Cash och Girls och om jag ska nämna plattor som just nu slåss om topplaceringar på min lista så är det namn som Fibes, Oh Fibes!, Deportees, Kent, Ebba Forsberg, bland flera andra och i kväll blir det god mat (?) hos Tobinhos och det är lätt att ryckas med i allt det stressiga, i allt det hysteriska kring jul och som motvikt lyssnar jag på lugnande Follow me down av Kalmarkillen Sebastian Fors och hans band Let´s say we did.