Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Beskriv det här den som kan – 5-4 på MFF!

Vilken makalös match!  5-4 mot Malmö FF i säsongens sista hemmamatch och det finns hur mycket som helst att säga. Och samtidigt – jag vet knappt vad jag ska säga.
För den här matchen ska inte kunna sluta 5-4. Så många chanser producerades inte. Så bra anfallsspel presterades inte. Snarare uselt försvarsspel.
Vi blir givetvis svajjiga när Santos fick gå ut efter sitt ledningsmål. Laget fick struktureras om och plötsligt hade vi knappt ett djupledshot kvar på banan. Men inte fan trodde jag att den svajjigheten skulle ge MFF en 3-1-ledning!
Återigen hade vi problem med ett lag som lyfte långt, som lyfte över vårt mittfält. Och Ofere gjorde lite som han ville och det märktes att MFF hittat en form som passar de bra. Daniel Andersson och Åhman-Persson kunde koncentrera sig på att vinna boll, Ofere och Larsson sysselsatte på egen hand vår backlinje och vi trycktes allt längre tillbaka, blev allt längre som lag och ju längre vi blev ju sämre blev vår aggressivitet och jag hamnade i ett ingenmansland. Åhlander gjorde sin första match från start på mitten och det tog lite tid innan vi kände att vi visste vad vi hade varandra.

De gånger vi vågade vara kyliga och ha bollen på backen kunde vi ha helt okej anfall, men det blev givetvis osäkert här och var efter tre tämligen snabba baklängesmål.
Men så sa det pang och pang framåt för vår del och så var det plötsligt kvitterat. I pausen justerade Nanne mitt utgångsläge en aning – jag kom upp högre och vi kunde klossa MFF:s centrala spel bättre i halvlek.
Och i andra halvlek var det vi som var något mer spelförande, men MFF var giftiga i sina kontringar och ett par gånger sprang Ofere likt en nutida Obelix med fyra, fem FF-spelare i hasorna, men utan att vi kom åt bollen. Då var det MFF:s tur att göra mål från ingenstans. En rensning från Daniel Andersson, Lantz kom fel, Wastå tvekade och så kunde Ofere chippa in 4-3.

Hur kändes det då? Jag vet inte. Jag pendlade mellan uppgivenhet, ilska och ren och skär galenskap och galenskapen blev inte mindre av domarnas (ja, jag menar även de assisterande!) insats och jag försökte bara ta ut min ilska i duellerna och när det kändes över och förbi poppade köttbullen Sobralense upp och nickade in kvitteringen och ett kylslaget Fredriksskans började koka och så i slutminuten läste jag ett sidledspass av Daniel Andersson till Wilton, jag fläkte mig framåt, Wilton drog undan fötterna, bollen hamnade hos Sobralense, som smekte fram bollen till en plötsligt raketpigg Abiola och det gick en, två, tre, fyra sekunder, kändes det som och Abiola var fri, helt ren och agerade oerhört skickligt, men jag orkade inte fira, det var ju säkert tillägg, på plats, på plats, men matchen var över och vi förstod knappt själva vad som hade hänt och MFF-spelarna kände nog antagligen detsamma, men det blev ett vackert avslut på säsongen på Fredriksskans och publiken (som höll igång även vid 1-3!) fick hylla tre hjältar innan avspark – Tobinho, Eklund och Lasse J – och sedan Lasse J lite extra efter slutsignalen.

Det var en vemodig syn. Att se tre så goda kamrater bli avtackade. Jag vet hur det fungerar, jag vet allt det där. Men det är trist ändå.