Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Wastå la omkull sig ypperligt

 0-0 mot Häcken och med tanke på chanserna i första halvlek ska vi vara glad, lyckliga och tacksamma. För trots att vi slet och kämpade var Häcken-spelarna rena med Wastå ett antal gånger, men Wastå la omkull sig som bara Wastå kan göra och Häcken-spelarna såg en vägg komma mot dem och fick panik och missade. Snyggt!

Jag vet inte varför vi släpper till på det sättet. Eller, Häcken utnyttjade sin fysik (jag saknade Tobinhos kraft), spelade långt och hade hjälp av motvinden. Den gjorde att bollarna stannade och då kunde de enklare bita fast sina anfall. Efter en extremt jobbig start tuggade vi oss dock in i matchen och vi kände att om vi bemödade oss om att ha ett passningsspel och lyckades spela förbi Häckens förstapress fanns det stora ytor att anfalla på, men tendensen från ÖSK-matchen (och också TFF-matchen) fanns kvar, det vill säga tafatthet i motståndarnas straffområde.


I andra halvlek malde vi på helt okej, vann klart fler dueller och nu var det Häcken som fick problem med att ha vinden i ryggen. Bollarna rann liksom av banan. Vi kom in hur många gånger som helst bakom deras mittfält, rättvända, men när vi kom till våra lägen var Häckens målvakt omutlig.


En pinne var två för lite, det kände nog båda lagen och jag snicksnackade lite med Häckens tränare efter matchen, gemytlige Gerhardsson, och han grämde sig, med all rätt, över deras missade chanser i första halvlek, men tyckte att vi fick igång maskineriet i andra. Jag undrade varför de var så skräniga på sin bänk – varje domslut följdes av liv och Ingvarsson, domaren, erkände att ledarna och spelarna på Häckens bänk var mer högljudda än undertecknad – men Gerhardsson förklarade att han var lugn och sansad, men de runt omkring honom brusade upp och han var nöjd med den arbetsfördelningen.


Efter matchen skyndade vi oss att bli klara, en lång hemfärd väntade och det är match snart igen. I det trånga omklädningsrummet – som får en att tänka på division IV – tumlade vi in i varandra i vår iver att bli klara fort och väl inne i duschen var det klent tryck i duscharna, somliga kunde knappt tvätta sig rena. Jag var dock inte en av dem. Jag blev ren.


Med tanke på att vi hade en tung match från i söndags i benen var jag förvånansvärt pigg. Ett felpass direkt, en halvhjärtad rensning, men sedan var jag i nuet och gnuggade på och njöt av matchen. Och hanterade till och med en-mot-en-situationer. Jag har tidigare nämnt hur mycket jag hatar att exponeras så, att backa, backa mot en knixig jäkel och nu kom deras offensiva mittfältare i full fart och jag gjorde just det där, backade och backade och tänkte på hur de sett ut på träningarna när vi kört en-mot-en, jag har verkligen blandat och gett, men nu bestämde jag mig för att sätta ner foten och slutade därför backa, såg för mitt inre hur jag vann bollen och gjorde just det också i verkligheten. Vann bollen.


Där ser man.