Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det var evigheter sedan vi slog Blåvitt i Kalmar

Herregud, hur ska man kunna sammanfatta det här? Viasat-Tommy satte kanske fingret på det när han messade och skrev ”grym fajt, toksvettigt att se i soffan, 1000 diskutabla situationer, älskar sån fotboll.”
Det var kanske inte alltid vacker fotboll, men det hände saker. Hela tiden.



Vi visste att det skulle bli kamp, att det skulle bli köttigt och Nanne hade påpekat att vi var tvungna att vinna fajten centralt och få ett övertag mot deras centrala duo – Gustav Svensson och Sebastian Eriksson – och också sysselsätta deras backlinje. Vi tog honom på orden och var hetare än Blåvitt och vann dueller, andrabollar och när vi väl hade gjort det sa vi åt varandra att ha ett passningsspel.



Mot Blåvitt är det extra viktigt att sätta tonen, att vara det lag som är hetast och när vi väl hade initierat allt det där kunde vi mala vidare. Fast innan avspark var jag lite orolig. Jag kände en krasslighet smyga sig på i fredags, jag försökte negligera den – det brukar fungera – låtsas som om den inte alls var och smög runt min kropp, tänkte positivt, men innan matchen kändes det sådär och det är väl en sak att bara gå ut i en match och överleva, men vill man göra mer än så måste man känna sig fräsch. Även Wastå hade struligheter, 39 graders feber i fredags, men kom till spel och när matchen väl var igång kände jag inte av krassligheten (men nu, i soffan, är jag seg).


Den verbala kampen började direkt. I spelargången sa Selakovic till domare Ingvarsson att det kunde bli tufft för honom och menade att både han och jag snackar en del. Ingvarsson nickade. Men sedan, ute på planen, Sebastian Eriksson fläkte sig in i tre dueller i följd, fick givetvis frispark mot sig, men kunde inte förstå det och skrek mot domaren och när jag sa att han skulle lägga av sa han att han skulle döda mig (ett förtydligande, jag är inte förfärad eller något liknande över kommentaren, jag bara konstaterar vad som sägs där ute och jag har en stor del i att det blir som det blir, som den retsticka jag är, fast ska man komma med hot ska det kanske vara genomförbara hot – jag menar, hur hade han tänkt döda mig, skulle han dra pistol, utmanat mig i fingerkrok, duellerat eller helt enkelt brottat ner mig till döds? – och det blir lite mer tyngd till det sagda om man kanske ser äldre ut än fjorton år och fortfarande inte fått skäggväxt) och sedan var det som vanligt en massa jäkla snack med Selakovic och i slutet av matchen blev jag galet arg på honom. Mendes skadade sig, vi slog ut bollen och då stod Selakovic och skrek att de inte skulle slå tillbaka bollen eftersom de där brassarna bara myglar och jag undrade då om han av alla människor överhuvudtaget skulle kritisera mygel och jag sa rent ut att han skulle hålla käft och sluta klumpa ihop brasilianare. Och angående filmingar och dylikt – Sebastian Eriksson! Och Tomas Olsson slängde sig och skrek bara jag kollade på honom. Selakovic svarade att jag skulle sluta bry mig, ”blogga om det istället”.
Okej.



Vi var inte lika lyckosamma i andra halvlek som i första, vi var för ostrukturerade och när vi blev en man mer tog Blåvitt över – om än utan att skapa en massa chanser. Och när kvitteringen kom var det tungt, vi visste ju att det i princip bara var seger som räknades och nu hade vi slarvat bort ett bra läge. Men målet fick oss att bli en enhet igen och jag sa åt Stefan och Mendes att utnyttja kanterna och de gjorde det hur bra som helst och Rcardo visade den där beslutsamheten på en fast situation som vi febrilt saknat den senaste tiden.



Varningen, ja. Jag fick min tredje för året och är avstängd. Och en liten, liten dröm jag haft under säsongen dog. För jag har hittills spelat varenda sekund. Varenda sekund i Allsvenskan, varenda sekund i sommarens träningsmatcher, varenda sekund i Europa, varenda sekund i Svenska cupen och jag hade hoppats att jag skulle spela varenda sekund säsongen igenom. Men jag fick en varning med en halv minut kvar och det kan tyckas onödigt. Men jag gjorde bedömningen att jag var tvungen att vara aggressiv och inte låta Blåvitt-spelaren oattackerat lyfta en boll mot vårt straffområde så jag slängde mig mot honom och träffade med mitt knä i hans bröstkorg. Stackars kille. Det var samma kille som jag vevade blodig i första halvlek. Jag bröt honom och när jag skulle speka iväg viftade jag till med armarna, men kände inte ens att jag träffade honom. Förstod det först när han blödande kom och skrek på mig. Efter lite munhuggning förklarade jag att det absolut inte var meningen och han godtog det.



Jag kunde kanske varit smidigare i varningssituationen, men samtidigt ska ett beslut tas och det ska tas blixtsnabbt och om jag hade backat kan jag lova att de hade fått in bollen i vårt straffområde, den hade studsat snett och så hade det varit kvitterat, det hade varit så typiskt. Och tre varningar på 25 matcher är inte farligt. Det är svårt att inte få något här och där om man är involverad i mycket. Men när Tuva hade sett att jag blev avstängd hade hon sagt till min syster att ”det inte kan vara sant, vem ska nu bestämma i Kalmar FF” och hennes kusin, Olle, 6 år, hade sagt detsamma, ”vem ska nu tala om för de andra vad de ska göra”. Hm, just en snygg bild av mig själv som jag förmedlat till Tuva och Olle.
Äh, det löser sig mot ÖIS. Även om avstängningen just nu förstör lite av segerglädjen.