Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Men det ska jobbas också

Vi börjar kunna det här nu och vi gör det bra. Segar oss upp runt halv nio, drar undan gardinerna och vaknar till liv till synen av en blå himmel. Jag påstår inte att varje dag ser ut så här, men idag var en sådan dag och vi högg in på frukostbuffén (Tobbe pratade om den hela kvällen igår – ”jag längtar till frukosten!”), men sedan, trots solen och frukosthärligheterna, väntade andra saker. Vi är här för att jobba också. Så Kjell Svensson tejpade mina fotleder och den ena stortån och så satte vi oss i bilen och körde till träningsplanerna. Om vi tyckte att det förekom många fartgupp i La Manga tyckte vi inte att det var mindre här. Fan, det kryllade av dem och Wastå hittade snart en taktik att köra runt dem, men vissa var han bara tvungen att ta och de var så uselt byggda att de oavsett fart slog i hela underredet på bilen.

Giles höll i en mördaruppvärmning, sedan blev det kombinationsspel och så hem via alla de där guppen igen och Tobbe och jag satte oss på vår balkong och tog till oss alla solstrålar, all värme och tog till oss allt det här lite extra när rapporterna om snöblask där hemma började trilla in. På balkongen bredvid satt Lasse och Wastå och läste varsin bok, båda helnäck och ymnigt svettandes. En syn för gudar.

Lunch och så vila (fast Tobbe hann vinna 20 Euro av Emin, som inte trodde att Tobinho skulle anta hans vad om att ta av sig kläderna och springa ner till havet nedanför hotellet och ta ett nakendopp – Emin känner uppenbarligen inte Tobbe) och så ett nytt träningspass och när det blev storplansspel var vi så orytmiska, så otajmade – vi hade svårt med övergången från konstgräs till naturgräs – och bollarna var som studsbollar och allt tog extra lång tid att göra och var bollen på marken ena stunden var den i knähöjd nästa. David var dock tjurig mest hela tiden, jag råkade nämligen, när jag skulle skicka bollen till Lasse i en övning, träffa David på innanlåret från tre meters håll (ja, genomuselt, på alla sätt) och David glömmer ogärna en oförrätt.

Innan middagen tog Tobbe och jag en sväng till spaavdelningen och vi kunde inte undvika att tänka att småtöserna hade älskat att vara här och bada i det ljumma vattnet. Och att vi hade älskat att ha dem här. Tobbe ringde hem till Felicia, som bedyrade att hon saknade sin pappa ”jättemycket”. Och ”Henke Nyström litegrann.”