Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Lasse lever!

Lasse lever! Och han har precis intagit en fin lunch och äter i detta nu efterrätt och dricker kaffe.

Det känns viktigt att påpeka det efter de alarmerande rapporterna om hans skada. Och undertecknad och Tobinho har kanske en del i det höga tonläget. Vi sprang på Aftonbladet-Mattias i lobbyn igår, han undrade hur det var med Tobbes skada, men Tobbe ledde istället in honom på Lasse, ”du vet att Lasse blev skadad, va?, men sedan fick Mattias inte tag i Lasse, utan använde Bill och Bull som källor och nu var det visserligen inte så at vi for med osanning – Lasse skadade sig verkligen igår, han hade riktigt ont, det var en muskelbristning av något slag – men Lasse förstod ingenting när han fick sms från ytterst oroliga vänner och bekanta – ”men jag har ju inte pratat med någon”.

Nä, sådant sköter Tobbe och jag.

Vi fick träningsledigt idag och tur var det. Till skillnad från La Manga-lägret har vi varit igång frekvent här i Marbella och det började kännas i kropparna. I slutet av kvällspasset igår frågade Nanne irriterat varför vi inte tog så många djupledslöpningar, vi tog många, många fler dagen innan, ”eller känner ni er slitna?” frågade han och plötsligt var det som om det gick upp för honom att det kanske var just det vi var, slitna. Vi skruvade på oss, ingen vill erkänna att man är just sliten, det är ett svaghetstecken, men jag var som vanligt på väg att säga det uppenbara, ”klart som fan att vi är slitna, vad tror du, vi har varit igång nonstop i över en vecka!”, men den här gången höll jag tand för tunga och insåg att ibland ställer tränare frågor som inte ska besvaras, de ställer de till gruppen, men mest för sig själva. Som den där träningen på B-plan ifjol, när ytlagret på gräsmattan släppte och vi gång på gång halkade och Nanne fick avbryta träningen för att läxa upp oss. ”Varför har ni inte skruvdobbsskor?” undrade han och fortsatte sedan föreläsa för oss om vikten att använda rätt skor. Nu var det dock så att inte ens skruvdobbar hade hjälpt, det översta lagret på mattan släppte oavsett vad och detta påpekade jag för Nanne. Och det skulle jag givetvis inte ha gjort. För det här var ett sådant tillfälle när han bara var tvungen att få ur sig sin irritation, att vi halkade på planen var egentligen en bisak, och när han hade sagt vad han ville säga skulle vi spelat vidare och allt hade varit frid och fröjd. Men mitt påpekande förvärrade allt och jag såg de vädjande blickarna från mina lagkamrater, ”knip igen, knip igen, idiot” och till slut förstod jag det de redan förstått – stå tyst och låt det blåsa över.

Det är ett drag jag har – att jag säger saker i situationer där tystnad hade fungerat bäst.

Nu ska Tobbe och jag leta presenter till döttrarna. Tuva önskar sig ”spanska klackaskor”. Det blir en utmaning.