Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Seger i premiären

Tobbe och jag vaknade till från tuppluren, klockan var snart halv elva, vi tittade på varandra och Tobbe sa ”fan, vilket liv man lever på läger” och jag höll med. Vi hade stigit upp vid åtta, käkat frukost och sedan gått och lagt oss igen. Och den där vilan är SÅ skön. Och det är sådant man inte gör hemma och därför blir det extra gott.

Årets första match stod på dagens program. Mot norska Lyn. Jag var dock indisponibel – min tå vill inte bli bra. Jag skadade den förra tisdagen när jag försökte kapa Lasse i en duell. Jag kände direkt att något skadades, men man vet aldrig i vilken utsträckning och man vill ju inte vara en som lipar i onödan. Dagen efter var den svullen som en spädgris, på torsdagen avstod jag träningen, men på fredagen tyckte jag att jag kunde skönja en förbättring och haltade ut på planen. Det kändes sådär, men jag tröstade mig med att jag skulle få två vilodagar när vi skulle ta oss ner till La Manga – lördag och söndag. Tån bultade, värkte och jag kunde inte ha gympaskon på mig på flygplanet ner till Spanien. Äh, det släpper nog snart, tänkte jag. I måndags, den första träningsdagen, haltade jag på nytt ut, det kanske släpper snart, intalade jag mig själv, men icke. Jag fick kliva av och sedan dess har läget varit oförändrat. Nu säger Kjell Svensson att en skada av den här arten har en läkningstid på tre till fyra veckor.

Matchen, då?

Nja. För att citera David Elm – det var inte direkt Barcelonatakter.

Det var tämligen energilöst, tämligen ostrukturerat och i första halvlek var Lyn bättre än oss. Men vi tog ledningen: efter en öppnande passning från Stefan Larsson till Emin – från vår vänsterback till vår högerback – hittade Emin in fint till Mendes, som rakade in 1-0. Det räckte för att vinna matchen. I andra halvlek jobbade vi något bättre som lag, men vi behöver gnugga grunderna. Och få bort glappen mellan lagdelarna och bättre utnyttja våra omställningslägen. Nu blev vi antingen offside eller valde fel passningsalternativ.

Fast, det handlade om årets första match, som sagt, och det är ofta otajmat och osäkert då. Vi vann och det är inte oviktigt. Och Mendes var pigg och löpte fint.

Tobinho kom in med 30 minuter kvar och hans första ingripande var en brutal tackling på en norrman – någon undrade om han kom med dubbla sulor, jag säger att det var mer än så. Sedan hittade han in i spelet efter sin långa skadefrånvaro och nickade bort allt.

Kul att se att Smiley käftade fint med Lyns vänsterback. Även Kjelle Nyberg la sig i ordväxlingen och väste till Lynspelaren ”äh, håll käften”.

Micke Eklund fick kliva av efter drygt 30 minuters spel, han täckte ett skott och fick ont i foten och resten av matchen fick han lyssna på Svante Samuelssons subtila huggande. Eklund förlorade nämligen en närkamp på mittplan mot Lyns anfallare Lucas Pratto och det lät inte Samuelsson honom glömma. Den där Pratto var emellertid en mänsklig tjur. Bitig som satan, snabb, stark och när han böjde ner huvudet och plöjde fram över planen var han svår att stoppa. Två gånger rann hann igenom, men Wastå klarade.

Fast, seger, alltså. Det firar vi med lite snask och kaffe.