Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Lynnighet i luften

Det var mulet och snåla vindar när vi promenerade till frukosten. Vilket alltid är en mödosam process, att promenera till frukosten, för det är en promenad som innehåller en hel del trappsteg, steg som vi inte helt problemfritt klarar av. I synnerhet inte tidigt på morgonen, nyss uppstigna.

Som ni märker lider vi av idel I-landsproblem här i La Manga.

Som när vi äter våra måltider och smiter iväg för att hämta dricka eller bröd eller något annat och den hyperdresserade serveringspersonalen blixtsnabbt är där och plockar av våra använda tallrikar. Då svär vi och muttrar, ”fan, vad snabba de är, jag hade ju lite spaghetti kvar, nu måste jag ta en NY tallrik och resa mig EN gång till och ta mer mat, suck” och när vi sitter vid bordet och personalen ödmjukt undrar om de kan ta vår tallrik svarar vi knappt, vinkar bara bort dem, likt en hybrisdrabbad Gudfader.

Jag avstod morgonens fotbollsträning på grund av tån och Israelsson, Thorbjörnsson och undertecknad gav musklerna en omgång i gymmet istället.

Det är märkligt, men den enformiga maten positionerar sig en liten bit i taget och utan att man riktigt förstår hur eller varför börjar ens mage hungra efter rätterna. Efter pastan, den rivna osten, tomatsåsen, gurkskivorna, det sladdriga köttet, majsen, yoghurten till efterrätt och så det fina kaffet.

När jag stod och lassade på mat vid lunchen undrade Anders Grönhagen, tränare i norska Fredrikstad, med ett leende om han behövde läsa bloggen även här och jo, det skulle han ju, tyckte jag. Han hade redan läst det jag skrev igår om Barsom och tillade att vid en viss ålder, och Barsom är där nu, ska man ha vissa privilegier och jag förstod precis vad han menade. Fingertoppskänsla från tränaren, kallar jag det.

Efter lunchen förändrades det lynniga La Manga-vädret och plötsligt var himmelen blå och vindarna eliminerade och det blev en vidunderligt skön timme med The Dirt, en kopp kaffe och sol. Jag fick sällskap av Lasse, men övriga i vårt hus ockuperade sig framför TV:n och startade dödandet av varandra i Call of Duty. Snorisarna, Israelsson och Lennartsson, är hypervassa, jag är trea i huset och de andra tre – Tobbe, Lasse, Wastå – utbrister gång på gång i stön när de dödas.

Gårdagens Riskparti återupptogs vid 20-tiden och för Israelsson och Lennartsson är det den första bekantskapen med ett brädspel. De är ju TV-spelsgenerationen och saknar knappar att trycka på, explosioner att förströs av och Lennartsson sa efter gårdagens oändliga session att det ”var det tråkigaste han någonsin spelat”. Det är problemet med den yngre generationen.

De förstår inte vikten av att kunna ha tråkigt.