Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Lagen trillar in i La Manga

Det börjar fyllas på med lag och spelare här nu. Det ödsliga är inte längre så ödsligt och det är ryssar, norrmän och danskar över hela stället och det är egentligen märkligt, men vi umgås inte med de andra lagen över huvudtaget. På sin höjd byter man några ord med de man är bekanta med i de andra lagen, som Barsom och Grönhagen, men det är allt. Jag tror det handlar om fotbollens natur, att man är i en tävlingssituation och inte ens nu, när det främst handlar om träning och träningsmatcher, taggar ner, slappnar av för det är positioner som ska försvaras och attityder som ska stärkas. Eller är det bara så enkelt att vi är tråkiga rakt igenom och endast orkar uppbåda kraft till att träna. Att utöver det odla kontakter prioriteras bort.

Tobbe njöt av de norska lagen dök upp. Han ser sig ju, som bekant, efter sina år i Molde, som en av de största spelarna som har spelat i den norska ligan och så fort han hör norskan talas söker han kontakt och börjar snacka och han gör det med en uppsyn som skvallrar om att det är en självklarhet att de vet vem han är. Det vet de sällan. Och tittar förundrat på denna trevliga svensk som är så kontaktsökande.

Jag läser vidare i The Dirt och ser tydliga paralleller mellan Jocke Lantz och Ozzy Osbourne. Alltså, jag menar inte att Lantz är lika galen och depraverande som Ozzy. Men båda är hållt hållna.

Ozzy av hustrun Sharon och Lantz av Fotbollsfrun. Och när de inte har sina kvinnor vid sin sida framträder andra delar av personligheten. Fast när Ozzy blir helt galen och snortar myror, knarkar och dricker sitt eget urin fokuserar Lantz på collagefilmer. Amerikanska collagefilmer. Som American Pie. Då blir han exalterad och lycklig som ett barn och tjoar och tjimmar när det visas nakna bröst, dricks öl och begås andra djupa synder.

När vi vid middagen undrade vad Lantz och de andra i hans hus hade gjort kvällen innan lös ögonen på honom när han svarade, ”vi såg en fantastisk film, Van the Man! Det är den ultimata collagefilmen!”

– Men den har du ju redan sett, du hyllade den häromdagen, sa jag frågande.

Lantz kollade på mig som om jag vore dum i huvudet. Hur kunde jag ställa en sådan fråga? Klart han hade sett den tidigare, men igår var det den första gången under det här lägret som han såg den. Van the Man är en film man ser om och om igen, det finns så många nivåer i den, så många vinklar och hela tiden upptäcker man nya saker, förklarade han.

Plötsligt framstår Ozzys synder som milda.