Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

La Manga i blodet

Det är något visst med morgonens dis i La Mangadalen. Som skvallrar om ett annat klimat, ett annat ljus, en annan värme än det vi har i Sverige. Vi är här emellertid lite för tidigt på året för att det ska bli riktigt varmt och skönt.

Idag sken visserligen solen sporadiskt under dagens första träningspass, men vinden var kall, fast allt det där spelade mindre roll, vi njöt av att studsa ut på en gräsmatta och alla de som förespråkar konstgräs måste antingen vara känslokalla missfoster eller aldrig ha spelat fotboll. För det gör något med själen, med hjärtat, det här att spela på naturgräs. Konstgräs är rationalitet, naturgräs är romantik.

Vi tränade passningskombiantioner. Ja, vi som är offensivt lagda, vill säga. De destruktiva klumpfötterna som huserar i backlinjen fick dynga bollen så långt de kunde och när de fick iväg den riktigt långt, högt och snett blev de belönade med glada tillrop i stil med ”bra”, ”snyggt” och ”härligt”.

Vi som är snidare skakade på våra huvud och skapade istället vackra konstverk där bollen gick som på snören mellan oss och sedan distinkt förpassades i mål.

Min tå ömmar fortfarande, jag klev av när det blev spel och hann kika lite på norrbaggarna som tränade på planen bredvid. Fredrikstad var gänget och de som tycker att jag agerar tyst domare på träningarna – det vill säga får frispark i situationer som ingen annan får frispark – skulle sett Abgar Barsom i action. Det räckte att någon tittade på honom så föll han och även om hans lagkamrater slog ut med armarna och uttryckte frustration var det ingen som orkade ta fajten och Barsom fick frisparken. Utan att ens behöva säga ett ord. Snyggt. Jag måste ju gnälla till mig något liknande i FF.

La Manga finns i vårt blod. Efter alla veckor vi har lagt här har vi orten i oss. På gott och ont. Vi måste på något sätt förhålla oss till allt som finns här och Tobbe klurade i bilen på väg till träningen om han inte skulle bjuda ner Sabine en vecka. Och bara visa henne allt som finns här. Inte för att det finns så mycket att se, men ändå, han tyckte att det fanns ett värde i att hon skulle se vilken miljö vi tillbringar våra läger i, att hon skulle få se var vi spelade in La Manga-filmen, vägguppen, golfbanorna, maten, boendet, planerna, den ”hemliga” lilla stranden, serpentinvägen, strippen, bowlingbanan, relaxen, fiket, allt det som formar oss som fotbollsspelare och människor och om Sabine fick se allt detta kunde hon kanske bättre förstå honom, menade Tobbe. Vi andra satt tysta och begrundade de kloka orden.

La Manga gör något med oss. Frågan är bara vad.

Jag fortsätter läsa The Dirt – och jag förfäras, förtjusas och förskräcks – och utifrån allrummet vrålar de andra killarna i sin iver att ta kål på varandra i multiplay-läget i Call of Duty. Orden, eller snarare invektiven, som haglar framför TV:n är, som det mesta i The Dirt, barnförbjudna.

Kvällen, då? Lasse lobbar för ett parti Risk, Israelsson och Lennartsson har utmanat David och undertecknad i parmatch i Fifa 09, men först ska Abiola visa att han är, som han själv säger, ”number one in the world” på just Fifa 09. Vi får se, vi får se.

Just nu sitter dock Tobinho och jag ihop med ett gäng ryssar i anläggningens internetrum. Ifjol använde jag mig av det mobila bredbandet och med Ekwalls varningar ringande i huvudet – ”det är svindyrt!” – var jag bara sporadiskt uppkopplad. Ändå kostade två veckor i Spanien 24 000 kr…